Aftonbladet – 4 september 1862, sida 3

idke hvart ni går; ni frågar ej hvartjag begår mig. Från den tiden äro vi:fremlingar ör hvarandra. Magdelen reste sig långsamt upp från marken: En hopplös nedelagenhet, en dof förtviflan yppade sig i bennes sätt och utseende. Hon mottog icke kaptenens fråm: räckta hand, och då hon talade, var. rösten så låg att han-knappt kunde höra: den. CVioförslå hvarandra, sade hon; Soch kunna na återvända in. I morgön kan ri ju presentera mig för Mrs Lecolpt.4 Jag måste förut göra er några frågor, svarade kaptenen med mycket allvar. Det är mera fara, det ligger flera försåt på den väg, vi hafva för oss, än hvad ni tycks förmoda. Jag måste hörå hela tilldragelsen med ert besök hös mrs, Lecount, innan jag åstadkommer bekantskap mellan denna qvinna och: er. Vänta tills i morgon, utbrast hon otåligt. Gör mig inte vansinnig genom alt tala derom i qväll, — 7 Kaptenen sade ingenting vidare. De vände sig åter emot Aldborough-och gingo långsamt tillbaka. Då de kommo fram till de första husen; var det mörkt. Hvarken måne eller stjernor voro synliga. En svag landvind blåste utan alt höras, sedan natten inträdt. ; Magdalen stannade på den ödsliga vägen för att inandas litet frisk luft. Efter en liten stund vände hoax sigifrån det håll, hvärifrån vinden kom, och blickade utåt hafvet. Den dju;a tystnaden utöfver den lugna vattenmassan, gömd i nattens mörker, var förfärande. Hon stirrade utåt rymden, som om dess mysterier voro henne välbekanta — hon gick I joe åt hafvet, liksom dragen af någon dold makt. : (Forts. följer.)