Aftonbladet – 28 augusti 1862, sida 3

teet ie tg ent RAR Radar bt beer ting rr när ; tänka. på Ringsted. Här titta också här och i der gröna träd fram mellan husen ochbi-: ; draga att föröka stadens vänliga och pitto-: I reska utseende. ; För att ej göra Stockholm orätt, måste iJag likväl uttryckligen anmärka, att det äf-; ven i dessa stadsdelar finnas stora och vackra: i Hus. Staden skall, utom sina 8 kyrkor, ha: i ett helt tjog andra Kyrkor och kapeller, och af offentliga minnesmärken har den flera än i sjelfva Köpenhamn. Medan vi blott ha två: i konungastoder, nemligen hästen på Konipens Nytorv? och hästen på Amalienborg?, ih i ar Stockholm hela sex och får snart den sjunde. Birger Jarl, Gustaf? Wasa, Gustaf; Adolf, Gustaf II, Carl XII och Carl XIV stå redan hvar på sin och för Carl XII ; insamlas penuingar i alla trakter af landet. Apropos om statyer, berättas det att professor N sernslrbrn skall ha undanbedt sig att modellera Carl XII:s bild. Han har nemligen redan, utom andra större arbeten, utfört de fyra statyerna öfver Tegnår, Berzelius, Birger Jarl ) och Engelbrecht och finner det billigt att en annän bildhuggare nu får tillfälle att pröfva sina krafter. Måtte alla konstnärer under enahanda omständigheter göra sammaledes. Skulle man döma efter teatrarnes antal kunde man tro att den dramatiska konsten stode i full blomstring här uppe, ty Stockbolm har, utom sin kungliga teater, Mindre teatern, Södra teatern, Humlegårdens, Ladugårdslands och Djurgårdens två teatrar. Efter de få representationerjag vid föregående besök sett på de båda bästa teaträrne, dristar jag dock icke -utgifva denna sats för alldeles pålitlig... Om jag skall vara allde tes uppriktig, måste jag tillstå att jag bar haft mera roligt åt tragedierna än åt komedierna, ty de sorgespel jag såg, blefvo gifna på så höga franska koturner, att de då och då blefvo roliga, hvaremot lustspelet rörde sig på så platta, tyska strumpsockor, att det omöjligt kunde slå an på en dansk smak. Jag tror mig icke göra de svenska muserna orätt, om jag ställer den dramatiska konsten här på samma trappsteg som den intog hos oss före Heibergs tid. Man behöfver blott genomögna den kungliga teaterns repertoire för att öfvertyga sig om att den ofta gjort affärer på stycken, som vår puplik icke skulle tåla på tealrarne af andra rangen. Oaktadt kritiken rasar deröfver, äro defranska melodramerna af sämsta slag den genre som faller åskådarne mest läppen och bäst fyller kassan, och de earbetningar eller öfversättningar jag här sett uppföras ha öfvertygat mig om att man här serverar boulevardstyckena i deras ursprungliga anrättning — hvilket, säsom bekant är, ingen hemma hos oss skulle våga. När jag denna gång kom till Stockholm, hade ferierna inträdt öfverallt, undantagandes på Djurgårdsteatrarne. I Circus, som ungefär svarar mot vårt Albambra, gaf det Elfforska sällskapet representationer. Jag skall naturligtvis väl taga mig till vara för den orättvisan att vilja bedöma konstens och smakensståndpunkt i en stad efter en sommarrepresentation på en förstadsteater, och framför allt skall jag nog akta mig för att inlåta. mig på kritik öfver prestationer sådana som dem, jag här fick se. Montegut har betecknat: representationerna på Gaite och Port S:t Martin såsom spektakler för negrer, och om jag jemför den med hvad jag här såg, skulle jag nästan tro att Djurgärdsspektaklet var beräknadt för Peschereernas meridian — icke för Stockholms! Det var en öfversättning af våra mormödrars favoritstycke ?Das Donauweibehen?, som gafs, och det var intresset för den på sin tid berömda musik, Ferd. Kauer skrifvit till detta ohyggliga. dramatiska missloster, som löckade mig in på åskådareplatsen. Representationen var ganska talrikt besökt, för alt vara en sommarrepresentation, och bifallet var rikligt. Det var också valuta för -penningarne:. hafsfruar, riddare, förvandlingar, eldsprutande drakar och dansande mjölsäckar. Allt detta förundrade mig emellertid. icke, ty under rötmånaden kan man äfven hemma hos oss få se underliga ting i förstäderna, men et förvånade mig, och det var åskådarnes andakt. En sådan tro har knappt träffats i sjelfva Israel: de togo verkligen alltsammans för allvar! Jag såg folk af hvarjehanda, åldrar och samhällsklasser på äskådarebänkarne, jag såg bland andra en hel mängd unga personer — men jag hörde icke ens det svagaste fnysande, jag såg icke ett smålöje under de allratyskaste scener; ej en gång då maskinHeriet under en af förvandlingarne kom alldeles i olag, försporde jag någon oandäktig munterhet. En sådan publik skulle man icke ha kunnat leta ihop åt sig i Köpenhamn. Den första rörande scen skulle der ha framkallat ett ohejdeligt fnysande, den nästa allmänt gapskratt, och under den tredje skulle både galleriet och parketten ha spe: lat med. Jag anför detta hvarken såsom beröm eller tadel, men såsom en anmärkning, hvilken skulle ha trängt sig på hvarje Köpenham gare-—-jag har sagt, att jag icke ville kri xt) Äfven häri misstager författaren eg bekant är. Birger Jarl är em ogelbergs k . ed. af A. B. LITADE TITT TELL TKR LET HY T ISÖRSSGSELELA åa kan blott af min erfarenhet säga er att hon ej är fallen för otidigt skryt. Det hon skrej till mr Michael Vanstone var hon beredd aft utföra — ja, jag har skäl till den öfvertygelse att bon var på punkten att göra det, då hennes planer föletörlades genom hans död. Om mr Micael Vanstones son fortgår i sin fars spår, skall han innan Kort finna att jag ej har misstagit mig i omdöMatnm män, Ols unsh ojt 20 2.1 IFK LE