derliga man — han är död sedan många år tillbaka! — bildade min smak och höj de mig till sig sjelf. Ni har nog hört ta las om den aflidne professor Lecomte, den ryktbare schweitziske naturforskaren? Jag är hans enka. Den engelska umgängeskrets i Ziärich, der jag lefde i min förra mans lifstid, gaf mitt namn det engelska uttalet: — Lecount. Edra ädla landsmän vilja icke hafva någotutländskt ibland sig — ej ens ett namn, om de kunna hindra det. Men jag talade om min man — min ovärderliga make, som tillät mig att deltaga i sina studier. Sedan han är död, har jag blott ett intresse — för hans vetenskap. Utmärkt i många delar af sitt ämne var professorn verkligt stor i fråga om reptilier. Han efterlemnade åt mig sina fångna, små kräk och detta aqvarium. Det var mitt hela arf; Alla djuren dogo, utom denna lilla groda — den söta varelsen! Förvånar det er att den behagar mig så mycket? Deri är ingenting att förvånas öfver. Professorn lefde tillräckligt länge för att rena mig ifrån den vanliga fördomen emot reptilierna. Noga betraktad är denna klass af varelser skön. Studerar man deras anatomi, så är den i allra högsta grad undervisande och lärorik-? Hon. stäckte ut sitt lillfinger och strök sakta med spetsen deraf på grodans rygg. Hon är så behaglig att vidröra, sade mrs Lecount. ?Så sval och skön, nu i g2ommarvärmen ! En klocka ringde. Mrs Lecount steg upp, böjde sig ömt ned öfver sitt aquarium och qvittrade åt grodan till afsked, liksom den hade varit-en fågel. Nu är mr Vanstone färdig att emottaga er, miss Garth. Följ mig, om ni behagar!4 Med dessa ord öpp. vade hon dörren och gick sjelf förut, tör alt visa vägen.