på toppen af en klippö, och Skionarviksbergen, kända vi här som helstförläna rang, heder och värdighet af Xen fjellrygg. Likasom London och Paris har Stockholm sitt staden, liggande på en holme mellan tvåströmmar. Med undantag af det vackra slottet utmärker sig denna del af staden just icke genom att vara vackert bebygd. Husen äro högre och fulare och gatorna smålare än på malmarne. Vesterlånggatan, som svarar mot vår Östergade, har ungefär samma bredd som Christenbernikowstreede, och frånsidan at förstnämnda hulvudgata: Prestgatan (Lillekongensgade) kan knappt nog rivalisera med Söndervoldsstreede på Christiarshavn. Mellan hvarje eller hvartannat hus går en gränd, som måste finna det högst smickrande att bli jemförd med vår Peder Madsens Gang. Flera af dem ha likasom bemälda Köpenhamnska gata en öfverbygd ingång, men då denna hos oss bildar en port, utgör den här blott en dörr, och bredare blir gränden icke. Det är bokstafligen sannt att det finnes flera gränder, i hvilka man blott kan falla framstupa eller baklänges. De äro så smala, att man kan stå midt i dem och med sin flata hand nå väggen på ömse sidor. Ensamt mellan Skeppsbron och Österlån gatan ligger 18 sådana gränder, och rån Vestorlånggalan utlöper ett ungefär lika stort antal — och de äro verkligen alla bebodda! Man ser till och med skyltar skjuta ut från väggarna på ömse sidor och i det närmaste räcka tvärs öfver gränden. Många renliga och hyggliga bostäder finnas dock svårligen i dessa gränder, isynnerhet tryta luft och dager, men ganska trefligt kan man ha der. Gränden är för smal att skilja dem åt, som bo midt emot hvarandra; två älskande i tredje våningen måste, om de ej äro alltför korthalsade, kunna sitta vid fönstret och kyssa hvarandra tvärs öfver gatan, och två ovänner måste på samma sätt genom ömsesidigt tillmötesgående kunna gifva hvarandra näsknäppar utan att göra sig omaket att gå utför trapporna. För några år sedan följde jag en stockholmare omkring i Köpenhamn, för att visa honom vår goda stads märkvärdigheter. Vi hade då kort förut fått ny stenläggning på en af våra hufvudgator, och jag underlät icke att göra honom uppmärksam på detta framsteg, men till min förundran föllo våra flata, huggna gatstenar och våra vågräta trottoirer honom alldeles ej i smaken. De kunna vara beqväma nog för er, som äro vana att gå på slätterna, men jag för min del blir lika trött i fötterna af att vandra på dessa flata stenar som af att gå på ist — sade han. Han var nemligen van att gå på de stockholmska gatorna, och hvad det vill säga kan ingen köpenhamnsk inföding gissa till. Dels gå de, såsom sagdt, upp och ned i så branta sluttningar, att man med danska begrepp om åkning skulle förklara det för en omöjlighet att passera flera sträckor af staden i vagn, och dels bar man vid gatuläggningen fäst det största möjliga afseende på svenskarnas naturliga förkärlek för deras backar och dalar. Ej en gång Christiansborgs slottsplats i sitt gamla skick var så rik på omvexling som stenläggningen i den svenska hufvudstaden. Man finner här långa gator, der denna uteslutande består at äggformiga stenar af de mest olika dimensioner, men alla så nedlagda, att den spetsiga ändan är vänd uppåt. Ve den olycklige dansk, som en varm sommardag med ett par moderna köpenhamnska stöflor och en dertill hörande uppsättning af köenhamnska liktornar skall vandra öfver tockholms höjder och dalar! Ban förvärfvar sig en dyrköpt rätt att utbreda sig om botöfningar och pilgrimsfärd. Blott i den allranyaste delen af staden träffar man på något, som liknar trottoirer. Rännstenarne, såväl öfversom underjordiska, äro här, till följd af det starka afloppet, öfverflödiga på de flesta gator, och man kan derföre i Stockholm likasom i Wien icke vara säker för att komma i obehaglig beröring med vagusbjul, till och med om man klämmer sig så nära intill väggen som möjligt, Under sådana förhållanden är det icke underligt att man går så litet som möjligt och åker eller färdas till sjös så mycket som möjligt medan man är i Stockholm, och som fortskaffningen till lands ännu lemnar mycket öfrigt att önska, men fortskaffningen till sjös är förträffligt ordnad, följer det af sig sjelf att man i allmänhet föredrager den våta vägen. Stockholmarnes . privata ekipager äro utomordentligt eleganta. Deras droskor äro deremot fula, små och smutsiga. Droskoch kärrkuskarne, de s. k. åkarne, äro här ett helt annat slags folk än deras yrkesbröder i Köpenhamn. Under det att den köpenhamnska droskkusken vanligtvis är en haltgamwmal, flegmatiskt-melankolisk kofferdimån, är den stockholmska åkaren nästan alltid en ungdomlig, sangviniskt-kolerisk kaparegast, Under sin hvilotid sitter han! icke såsom vår droskkusk på bocken och sofver, nej, han håller väsen med sina kamrater, sin häst, sin vagn och sina bekanta, som gå förbi, så att man skulle frestas tro honom vara full eller galen. Han skryter och skräflar, hotar och svär som en Xaillerhelvedes karl; hvarje ögonblick rusar han fram mot en kamrat, och des, som förför-Å sta gången hör dem öfverösa hvarahdra med oqvädinsord och svordomar, svinga sinal piskor och käppar eller rusa omkring bland vagnarne i vild kapplöpning, skulle tro att! VE Sämr fo ns SVA nn FR Sr a todo de lådor och fula skinnfodral, hvari ; 6 3. RE vv si Toda og as 7 OS FACES EN ee TY allt bn VG