Skall jag gå nu straxt?? frågade mrs Leeount och steg upp högst ifrig att vara till tjenst. ?Ja, om ni behagar?, sade Magdalen med tacksan. och lifvad röst, i fall jag ej alltegennyitigt begagnar mig af er godet. Ack, för ingen del, inföll mrs Lecount. ?Ni sätter mig tvärtom i stor förbindelse hos er — ni ger mig tillfälle att i min obemärkta ställning bidraga till utförande af en god geroing.? Hon böjde på hufvudet, log och sväfvade ut ur rummet. Sedan Magdalen hade blifvit ensam lät hon den harm, som hon hade dolt i mrs Lecountis närvaro, fritt bryta ut. Af brist på ett ädlare föremål vände hon sin yrede mot grodan. Åsynen af det fula, kallblodiga kräket, som satt orörlig på sin klipptron, med de klara ögonen stirrande i tomma rymden, inade hvarje nerv i hela hennes varelse, on såg på den med en HKotfull rysning och hviskade till den genom sina sammanbitna tänder: ?Jag undrar hvilkens blod flyter kallast, ditt, du lilla odjur, eller mrs Lecounts? Jag undrar hvilkendera som är slemmigast, hennes hjerta eller din rygg? Du vederstyggliga kräk; vet du väl hvad din matmor är? Din matmoör är en djefvul!? Det fläckiga skinnet under grodans mun drog sig tillsammans och svällde derpå långsamt ut igen, liksom hon hade sväljt de ord, som blifvit sagda tillhenvne. Magdalen drog sig med afsky tillbaka vid denna första rörelse hos djuret, som hon hade bevittnat, ! och återvände till sin stol. Hon intog sin plats precist lagom. Dörren öppnades åter sakta och mrs Lecount kom in. Mr Vanstone vill emottaga er, sade hon, om ni blött läckes dröja et par minuter. Han skall ringa då hans nuvarande syssel