Aftonbladet – 20 augusti 1862, sida 3

dagen kom till miss Vanstone. Hon var sig fullt mäktig ända tilldess hon hade tagit på sig sin första kostym och klockan ljöd till tecken att musiken skulle börja. 1 denna afgörande stund förlorade hon hastigt sin sjelfbeherrskning. Jag fann henne i foyern le och talande vid sig sjelf som ett arn. SAck, stackars pappa! stackars pappa! O, min Gud, tänk om han nu såg mig!4 Min erfarenhet i dylika fall sade mig genast att luktsalt tillika med goda råd var hvad som borde användas. Vi drefvo upp hennes mod till behöflig höjd för att debutera, eggade henne tills hennes ögon blixtrade och kinderna brunno af en rodnad, som genomträngde sminket. Ridån gick upp just då hon var färdig. Hon kastade sig in i sin roll precist som hon gjorde i vår bostad vid Rosemary-gränden. Hennes per: sonliga utseende bestämde frågan om hen: nes mottagande af publiken innan hon ens hunnit öppna sin mun. I fullt galopp rusade hon igenom sina olika karaktersroller, sina sånger och monologer; gjorde dussintals misstag och hejdade sig icke ett ögonblick för att rätta dem — ja, hon ryckte åskädarne med sig i en fullkomlig hvirfvelvind och stannade ej. en enda sesund för att emotiaga alla stormande bifallsyttringar. — Hela föreställningen var förbi tjugo minuter förr än vi hade beräknat. Hon stod bi ända till dess slut och svimuade på soffan i foyern en minut sedan ridön hade gått ned. Som musikbandlaren hade förlorat sin besinning af ren förvåning och jag icke egde en passande aftondräg: att presentera mig uti, skickade vi in dok torn för att hålla det nödvandiga talet til vubliken, som ropade på henne till dess sa iungen ljöd ar deras skrik. Jag rade vår medicinska orator med ett n innanför ridåen, och aldrig förr hade jar hört eit så högljudt bifall från ett i förhål lande dertill så litet nuditorium. Jag upp skattade fullkomligt denna hyllning — jag uppskattade den med rörelse. För fiorton