Aftonbladet – 16 augusti 1862, sida 2

skade! min älskade! Henns röst blef ljuf och låg och hon förde md sakta ömhet hårlocken. till sina läppar. Den föll från hennes fingrar i hennes barn, En-fin, tjusande rodnad sppse på henes kinder och spred sig nedåt halsen, som ,m den följde den fallande hårlocken. Ho tillslöt sma ögon och lät sitt vackra hufvudsskta sjunka. Hela verlden försvann för henre,och under en enda, förtrollande stund uppä kärleken paradisets portar för Evas dotter, Det alldagliga bullret på den närgränsande gatan, tiltagande i styrka alltefter som morgonen framskred, tvingade henne tillbaka till stundens biltra verklighet. Hon upplyfie hufvudet med en djup suck och öppnade åter sina ögon för det lilla, eländiga rummet. Utdraget af testamentet och brefvet, dessa sista minnen af hennes far och så nära förbundoa med det beslut som hade intagit hela hennes själ, låg ännu framför henne. Den fina rodnaden försvann från hen nes kind, under det hon bredde ut det lilla manuskriptet på sitt knä. Utdraget af testamentet stod högst upp på sidan; det innefattade blott de få rörande ord, hvari den aflidne fadren bad om sina döttrarsförlåtelse för fläcken på deras härkomst och bönföll att de måtte erinra sig den oföränderliga kärlek och omvårdnad, hvarmed han hade sökt att försona det. Dernäst kom utdraget ur brefvet till mr Pendril. Hon uppläste högt för sig sjelf de sista sorgliga meningarna: — För himlens skuld, kom bit så snart ni har erhållit detta bref — kom och befria mig från den förskräckliga föreställningen att mina båda älskade barn mu i detta ögonblick stå alldeles oförsörjda. Om någon olycka skulle drabba mig; om min önskan att göra deras mor rättvisa (genom min olycksaliga okunnighet om lagen) hade till följd att jag skulle lemna Norah och: Magdalen arflösa, : så skulle jag icke få någon ro i min graf!4 Unde rader och längst ned på sidan stod då