Aftonbladet – 16 augusti 1862, sida 2

kerhet, men hennes öfvertygelse att han var en skälm, hade han icke i den ringaste mån förmått rubba. Hade det enda mål, hvartill. hon då sträfvade, varit att uppträda på scenen, så skulle hon med hvilken fara som helst genast hafva förkastat kapten Wragges mer än tvetydiga bistånd. Men den äfventyrliga färd, hvarpå hon hade vågat sig, hade äfven ett annat mål, ovisst och Tångt borta — ett mål, dit vägen ledde öfver dolda försåt och faror, helt olika de små och obetydliga svårigheterna på den dramatiska konstbanan. 1 morgonens hemlighetsfulla tystnad betänkte hon länge och allvarligt detta andra mål; och bedragarens föraktliga person framstod för henne i en ny dager. Hon försökte att förjaga honom ur sina tankar — att känna sig honom ötverlägsen och långt skild från honom, såsom hon hade gjort det intill denca stund. Hon öppnade åter sin klädning och tog fram den hvita sidenpåsen, som hon hade gjort den sista natten vid Combe-Raven, och som hon alltid bar på bröstet. Den var (sammandragen .med fina silkessnoddar. Det första hon tog derur, då hon öppnade den, var en lock af Franks hår, omlindad med en liten silfvertråd, det nästa var ett påppersblad hvarpå hon hade afskrifvit en del af sin fars testamente och hans bref; det sista var ett väl sammanviket paket banknoter, innehållande nära tvåhundra puid — behållningen (som miss Garth rigtigt förmodade) af försäljninger utaf hennes nipper och klädningar, hvarmed. tjenstflickan vid skolan hade varit henne behjelplig. Hon lade genast åter in pengarna, utan att kastäå en blick på dem, och satt derå stilla med en tankfull blick fästad på hörlocken; som låg på hennes knä. Du är dock bättre än intet alls, sade hon och talade till den med en ung flickas halt barnsliga, ömma svärmeri. Jag kan ibland sitta och betrakta dig, till dess jag nästan tycker att jag ser på Frank, Ack, min äl