Aftonbladet – 14 augusti 1862, sida 2

är jag kom fram till Bellmansbysten, fann ag också detta minnesmärke dekraänsadt, ch rundt omkring på bergsluttningarna pland buskarna såg jag en brokig folkmassa samlad i pittoreska grupper, under det att lätten nedanför var upptagen af promeneande till häst, i vagn och till fots; på det illa, vackra konditoret Bellmansro var hvarje slatsspå veranda, altan och tak upptagen af lamer och herrar, och på bäda sidor om talyen prurkade fanor med bacchantiska emblemer. Hvad betyder allt detta? utbrast jag förrånad. å Det är ju Bellmansdagen, Djurgårdens ögtid, Stockholms folkfest! — svarade man mig. Na förstod. jag folkhvimlet och fanorna kring Bellmansbysten, nu förstod jag hvarföre ätven Gustaf HI hade fått sin blomEterkråns: Så länge han satt på tronen, satt Sverges största skald icke bysatt. -. Nu förstod jag också hvarföre Carl XIII:s staty icke hade fått någon krans. Anhu upptäckte jag dock ingenting af den egentliga festen. Et par tyskaprofessorert — af hvilka den -ena, klädd i tricoler af obestämbar färg, i förening med en gammal, ful qvinna i kort tarlatanskjortel och befjädrad barett samt en stackars liten gosse, gaf föreställningar på öppna fältet i den högre gymnastiken, och den andra förevisade en dresserad papegoja, under det hans amanuens på ett skrälligt positiv spelade 50 lebe wohl, Da stilles Haust — voro de enda, som producerade sig till dagens förherrligande. Herrskaperna åkte tysta och ledsamma omkring med sina utstyrda kuskar och drängar, de glada ynglinsarne sutto stumma och allvarliga på verandan vid sitt fsodavatten och punsch, och folket vandrade owkriag och sågo på hvarandra alldeles som Köpehbamnarne, här de fröjda sig ölver grundlagen ute i Tivoli... Herre Gud! skall detta vara en Bellmansfest? Ar det på det sättet de lefnadsglada svenskarne fira minnet af Nordens Anakreon, .verldens Ne lefnadsfriska skald? suckade jag för mig sjelf. Då brusade med ens från ef präktig orkester bakom bysten och fanorna en ström af gamla kända toser ut öfver mängden. Det var Bellmans Bacchi härolder med guld och beslag — som öppnade festen till hans ära, och i en brokig rad gungade på tonernas böljor en procession af alla Lokattens och Gröna Lunds heroer med. Fredman, Ulia, Movitz och Mollberg i spetsen och samtlige Ölefeser och Gutårinther till efrertraf genom Djurgårdens heliga lund. Från detta ögonblick saknade jag ingenting i en fullständig Belmansfest. Den vackra Djurgården, det riktigt andäktiga fölkhvimlet och de oförlikneliga och oförgätliga melodierna — det var nog, mer än cog till och med att öfverväldiga hvar och en, som älskat den stora skalden och lefvat sig in i den underbara verld han framtroilat. Jag ville icke för något pris ha hört deona högtidlighet afbruten af någon ärad talares oratoriska föredrag eller någon i anledning ar festen författad, tryckt, utdelad och illa afsjungen visa. Visserligen saknades texten till Fredmans sånger, men den, som kände så litet till Djurgårdens skyddspatron, att han behöfde påminnas om skardensord:genom bok elier manuskript, han måste ju vara en profan, för hvilken festen i alla fall var förspild. Efter det jag länge befunnit mic i en bänryckning? så innerlig, rtt jag Ikasom Paulus knappt visste om det var i eller utom krappen?, blef jag plötsligt funnen och väckt? af några dtskiokäde från arfvingarna af Bacchi tempel, Bellmanssällskapet P. B.? — Par Bricole — hvilka fått order af ordens stormästare och guvernörer alt införa mig i det aldraheligaste på Blå Porten?. Huruvida de invigda der firade resten af festen, hvad jag der såg och hörde — — ja, det förbjuder ordens reglor mig att berätta för hvar och en, hvilken icke såsom jag har åtnjulit den äran att upptagas i de eleusinska mysteriernas högre grader. KOSTTESSNEAOKINOSTFOORANE TEA Wasa stads flyttning.