Aftonbladet – 8 augusti 1862, sida 3

vek alla smutsiga punkter på gatan och betraktade alla föremål omkring sig med ögon af två olika färger — ett tindrande brunt, som spanade efter någon passande verksambet, och ett tindrande grönt, som for af och an i samma värf. Med få ord sagdt: främtingen från Rosemary-gränden var ingen anän — kapten Wragge. Ti vad den yttre menniskan beträffar, hade ingen fördelaktig förändring. inträffat med kaptenen sedan den minnesvärda vårdag, då ban presenterade sig för miss Garth utanför parkgrindarna vid Combe-Raven. Jernvägsvurmen under detta ryktbara år hade angripit äfven den försigtige Wragge, drägit honom, ifrån sina vanliga sysselsättningar och till slut bragt honom i bryderi, såsom mången bättre karl än han. Han hade förlorat sitt presterliga utseende — han hade mistat färgen tillsammans med höstlöfven, Hans krusflor på hatten hade grånataf sorg öfver förlusten af sin svarta färg, Hans smutsiga hvita halsduk och löskragar hade uflidita den vanliga sotdöd, som träffar gammalt linne, och hade nu blifvit samlade till det stilla. hemmet hos lumpsamlaren för att en gång återupplefva-hos pappershandlaren. En grå jagirock i sista stadiet af tvinsot hade kommit i stället för den svarta fracken under fördna tider;och som en trogen tjenare dolde han den dystra hemligheten om sin herres linne för verldens forskande blickar. rön topp till tå var hvarenda tumsbredd af kaptenens drägt försämrad, men mannen sjelf hade förblitvit oförändrad — höjd öfver alla slag af moraliskt mögel, ogenomtränglig för angreppet af sanihällets rost. Han var lika artig, IiKå öfvåriygande, lika rörbindligt värdig som någonsin. Han bar sitt hufvud lika högt utan skjortkragar, som fordom med dylika. Den fötta, svala hulsduken var knuten i en prydlig ros, .de utslitua stöflorna voro omsörgsfullt blankade och hakan var så slät och väl. rakad som någonsin den högsta prelat i York kunde häfva önskat sig. Tiden, förändringar och