Aftonbladet – 6 augusti 1862, sida 3

Den å konungens vägnar chefen granskande och zontrollerande generalen bör ytterst noga nägelara alla chefens peer sang men aldrig rätta eller bestraffa någon af chefens underlydande, utan ensamt hålla sig till chefen för allt, som förtjenar klander och anmärkning. Chefen skall då Låde kunna och vilja ordna inom sin kår allt ill det bästa, d. vs. utse dugliga majorer och med dessas biträde tillhålla hvar och en sin plats att skickligt och nitiskt fullgöra sin pligt, utan kongiderationer hvarken för årens antal eller magens storlek. Är chefen oduglig, bör han genast kasseras, afskedas eller, om han är lämplig till annan befattning, annorlunda användas. Chefsplatsen är ett förtroende-embete; chefer kunna således utan dom och ransakning afekedas. Skerså, lära lumpne lycksökare besinna sig två i er, innan de lättsinnigt emottaga en plats, der deras oduglighet snart visar sig och då utan rd medför neslig kassation. Då skall ock kamratskap och kårsanda åter blomstra upp, och svenska armån blifva hvad den fordom var: ett pålitligt stöd för fäterneslandets säkerhet och ära! . Om en ovanligt rikt begåfvad officer inom armen framstår, hvilken efter alla anledningar skall blifva en prydnad för armån, en heder för sitt land, bör en sådan naturligtvis hastigare än mängden (dock ej för hastigt!) befordras genom de lägre befälsgraderna. Och ingen kår — med sann käranda — skall ogerna emottaga en så qvaificerad officer, utan tvärtom glädja sig åt och känna sig hedrad af dennes kamratskap. Sålant hindrar i alla fall blott för en kort tid avancementets vanliga gång, och ifrågakommer nom regemente på sin höjd en gång unler en hel menniskoålder; t skäana verkliga kapaciteter växa icke på träden! Ett färskt, skarpt varnande, ja blodigt afskräckande exempel på huru ett uselt befordringsstem i grund demoraliserar en armå företedde ta kriget uti Italien. Inom österrikiska arån hade 1.senare tider ifrån gardesoch :djutanatskårerne utplanterats en hel massa favoriter (unga, oerfarne och oftast oskicklige offiserare) till högre och lägre befälsplatser inom armens särskilda kårer. Derigenom dödades allt inbördes förtroende, allt kamratskap, all kåranda, hvaraf ock följden blef att Österrikarne med lätthet nedgjordes, oaktadt soldatesken och det lägre Sefälet enskildt manligen sig förhöllo. På fransmännens sida ådagalades alldeles icke någon ofverlägsen fältherretalang snarare motsatsen; h de onekeligen tappre fransmännen hade, aktadt sina zuavers tigersprång och de jutande, sannolikt icke kommit långt med de ika käcke och ståndaktigare österrikarne, om Jesse inom sig haft en bättre anda, framkallad af dwgligare och äldre befäl, som förmått DE förroende och tillgifvenhet. På exercisfältet och paradplatsen kunna de der lycksökarne möjlisen slingra sig fram; på en fredlig fältmanöver zår det-redan mycket knaggligt för dem; på slagtfältet går det icke alls, emedan der oeftergifligt fordras helt annat, än näpna attituder, klingande fraser, krypande ögontjeneri, lumpet smicker, lömska intriger, dolsk falskhet, inbilskt högmod och öfversitteri mot underlydande och annat dylikt arvletyg! Nära nog lika illa står det — Gud bättre! — nu till inom vär svenska arme! — Detta veta och känna vi och hvarje annan uppriktig . Vän af varmt kamratskap och god kåranda, dessa enda säkra grundpelare för sann disciplin.