Aftonbladet – 30 juli 1862, sida 3

rem, kan med godt skäl förutsättas att väldet var något annat än 4 å 5 käppslänger med thy åtföljande blånader och svullnadg Nu har rättegången visat att Sellmark da-garne efter uppträdet arbetat, att han både gått obehindradt och sprungit, slutligen.att han burit bördor på ryggen; man behöfver knappt påpeka orimligheten af att han; med en til den grad misshandlad rygg, att deraf följt inflammation i en af bröstets inelfvor och i hela blodkärlsystemet, ekulle-kunnat både med oförminskad kraft gå, springa, och bära bördor på ryggen! Huruvida mannen missbrukat spirituösa drycker, näms nes ej, ehuru sådant visserligen icke kan anses alldeles otroligt hos en person i hans förhållanden och boende i trakten af Stockholm, der nykterhet är en temligen sällsynt dygd; men det säkra är att han legat i ett rum, som saknat fönsterrutor, som i öfrigt varit illa föreedt på allt sätt och der han således måste vara utsatt för svår förkyl niog under en sådan kall, blåsig och regnig väderlek, som den sedånare tiden herrskat. Endast denna sednare omständighet är all deles tillräcklig att förklara lunginflammationens uppkomst, eller, som mera sannolikt r. att stegra en redan förut som kronisk existerande till hetsig och drifva denna till sin höjd, hvarat följden, enär ingen läkarehjelp hvarken blef begärd eller lemnad, måste blifva olycklig. En sådan utgång hade mycket lätt kunnat ega rum, utan att ett enda käppslag träffat mannens rygg. Hvarföre då, utan vädjan till de våldet föregående och efterföljande bindande omständigheterna, absolut förklara detta vara den enda, ovilkorliga orsaken till mannens död? Det finnes, med afseende på allt hvad här ofvan blifvit anfördt, ej mycken rimlighet i en sådan åsigt. Och dock har, på grund af den allena, en af alla sina underhafvande som god och redlig husbonde aktad, en i allmänna lifvet som hederlig och oförvitlig ansedd man blifvit kastad i fängelse bland grofva missdådare, dömd till ett långvarigt fängelsestraff och hans framtid således förstörd; dock har, på grund af den, sorg-och olycka jagats in i en hederlig familj, maka och barn till den anklagade blifvit bringade till förtviflan. Och hvilken var väl hr B:s vederdeloman, mot hvilken han förgick sig, genom att utdela några käppslag, om hvilka man nu skriker som det mest fördömliga, som höjden af misshandling, emedan den ansetts dödande? Hvilken var denne, som det allmänna medlidandet med så mycken ömhet omfattar? Var han en gammal hedersman, som ej gjort något ondt, hvarför hen förtjente en bestraffning? Nej, han var en på uppen: bar gerning gripen tjuf; som gjort sig skyldig till den nesligaste af all stöld, den ifrån en fattig, värnlös qvinne; en tjuf, som fortformed sin stöld, oaktadt han väl kände fattigdomen hos den, som han beröfvade dess lilla egendom och som slutligen med hån och sturskhet bemötte den, som med full rätt förebrådde honom hans låga handling. Hr B. öfverskred visserligen, i barmen öfver detta uppförande, lagens bud, i det han handgripligt tillrättavisade mannen; men man bör observera motivet, som förde honom till denna öfverilning; det var ingen egennytta eller aunan dålig bevekelsegrund; det var vreden öfver en af sina fattiga underhafvandes plundring. Och att haningalunda kan eller bör betraktas som hård och grym visa alia hans underhafvandes edeliga yttranden. En öfverilning af samma slag har både händt och händer tusentals i alio bederliga och aktade personer; händer isynnerhet dem som ega öfverinseende vid egendomar och således hafva under sig en stor personal af tjenstfolk, der lättja, fylleri, oärlighet, sturskhet och olydnad nog förmå bringa den fogligaste ibland utom lugnets gränser. Dessa ord i parentes, för att flyktigt beröra våldets orsak; att följden med den högsta sannolikhet kan antagas icke varit den, som man haft så stor benägenhet anse, torde högre instanser både inom medicinskt och juridiskt område ådagalägga. , Man har slutligen ej kunnat undgå, åtminstone i provinsen, att vid genomläsningen af detta sorgligt ryktbara målihög grad ogilla domstolens beslut att vägra den anklagade dess bön om personlig frihet emot borgen, tilldess sundhets-kollegium fått afgifva sitt ultimatum, enär prov. läkaren lemnat sin edliga attest endast med afseende på hvad vid liköppningen förefanns, men utan vädjan till de omständigheter som föregått, och isynnerhet de som efterföljt våldet, och hvilka torde i betydlig mån förändra åsigterna om dettas inverkan. Denna bör var, med hänsigt till allt hvad vid ransakningen förekommit, till den anklagades fördel och med hänsigt till hela hans förflutna oförvitliga lif, högst billig och borde aldrig blifvit honom förvägrad. Domstolen fotade sitt utslag på tvenne momenter: 1) den anklagades egen bekännelse, 2) å i saken vunna upplysningar; men ingendera af dessa synes hålla streck såsom skäl att kasta den anklagade i fängelse. Den anklagade har bekänt att han tilldelat Sellmark några käppslag; men han har hvarken bekänt eller kunnat bekänna att dessa haft en dödande inverkan; han har tvärtom bestridt detta påstående och på ganska goda ER Således innefattar den anklagades ekännelse intet skäl för hans fängslande. De i saken vunna upplysningarna åter äro af den natur, att den anklagade i hvar och en klarseende persons ögon är vida mer sannolikt till Sellmarks död oskyldig än skyldig: vittnesberättelserna iala obestridliet