Aftonbladet – 30 juli 1862, sida 2

lien, har nyligen utgifvit några intressanta teckningar från denna period, af hvilka vi här efter Göteborgsposten iutaga en skilding öfver huru Cavour emottog underrättelsen om Villafrancafreden, hvilken så hejdade honom i det snabba utförandet aftsina planer. Korrespondenten skrifver: Omkring kl. 12 dagen efter det freden ingåtts gick Cavour med sin sekreterare, grefve Nigra, hofindent, och general Della Roeca upp till Casa Melchiori, der konung Vietor Emanuel hade sitt högqvarter. Cavour visste då att det stora offret fullbordats. Han var häftigt upprörd: hans ansigte var alldeles skarlakansrödt, och hans vanligen enkla och lätta sätt var nu riktadt med häftiga gestikolationer, hvilka visade att han totalt förlorat sin vanliga sjelfbeherrskning. General Della Rocca och grefve Nigra sökte lugna honom; men allt förgäfves. Premierministern tog gång på gång af sig sin hatt med den konvulsiviska rörelsen hos en man, hvars känslor drifvits upp till den högsta grad af öfverretning, och hans vänners föreställningar förmådde föga lugna hans raseri. Under det grefven mppehöll sig i Casa Melchiori, lemnade jag ej det sardinska högqvarteret, ty jag var nyfiken att lära känna resultatet af den vigtiga sammankomsten melian konungen och hans minister. Deras samtal varade omkring tvenn2 timmar och var stormande. Det påstods då, att de första orden Cavour uttalat voro allt annat än vördnadsfulla mot den franske kejsaren. Han. rådde Victor Emanuel, att genast förkasta fredsvilkoren och draga sin armå tilibaka från Lombarsdiet samt sålunda lemna Ludvig Napoleon att sjelf rädda sig ur den svåra belägenheten så godt han kunde. Cavour sade klagande till sin monark, att Italien blifvit bedraget och dess ära kränkt; och han gick till och med så långt att han tillrådde en tronafsägelse. Det säges att konungen under samtalet visade ett lugn, hvartill man knappast skulle trott honom vara i stånd. Han sökte på allt sätt lugna ministern, som, öfverväldigad af smärta, tycktes nästan hafva förlorat förnuftet. Jag vet ej hvad grund det finnes för ett sådant påstående, men det berättades dock och troddes allmänt i Monzambanv, det Cavours raseri gick så långt, att han begagnade ord, hvilka ledde till hans afskedande från Victor Emanuels person. När grefven åter visade sig på Monzambanos torg hade hans vrede ingalunda lagt sig. Jag skall aldrig glömma denna bjertrörande scen. Cavour stod lutad mot den mur, som löper till höger om apoteket och samtalade med grefve Nigra och sin sekreterare. Brutna ord fulla af harm undföllo honom alltsomoftast, och hans solbrända ansigte gnistrade af vrede. Detvar en sällsam och förfärlig syn. Medan detta tilldrog sig på byens torg, hade La Marmora kommit från Valeggio. Cavour vexlade några ord med honom, sprang med sin sekreterare upp i generalers vagn och befallte kusken köra åt Desenzano till. Ge. neral La Marmora hade utan tvifvel sagt honom, att kejsaren och Ia Napoleon emottagit konungens inbjudning och skulle komma att dinera i sardinska högqvarteret. Grefven var ej vid lynne att vänta på dem; och han påskyndade derföre försigtigt sin afresa. Då vagnen lemnade torget, stod jag på trappan till cafet. Kusken fick tillsägelse att stanna, ministern steg ur och begärde ett glas vatten. Jag begagnade mig af hans frånvaro för att fråga grefve Nigra om hvad nytt som passerat. Han lutade sig intill mig och hviskade i mitt öra: ?Ni kan skrifva till England att grefven icke längre är konungens rådgifvare, och att Ratazzi skall tillsägas bilda en ny ministere.? Straxt derefter rullade vagnen åter bort under höga rop af: Lefve Cavour!