Aftonbladet – 28 juli 1862, sida 3

Jag kan inte följa er, sade hon. Ni måste säga mig innehållet eller läsa det för; mig. Hon sköt sin stol tillbaka från I bordet och sökte att samla sina tankar. i cHåll!X sade hon då juristen med synbar! tvekan och motvilja tog dokumentet i handen. Låt mig först göra er en fråga. BSörjde han i detta testamente för sma barn? Då han uppsatte det, trodde han sig göra det. Då han uppsatte det? Något af nd nes egendomliga oförvägenhet framlyste i: hennes sätt, då hon upprepade hans svar. Skyddar det deras rätt nu? Nej, det gör det icke.? Hon ryckte testamentet ur hans hand och kastade det bort i ett hörn af rummet. Er mening är god, sade hon; ni önskar att skona mig — men ni förspiller er tid och mina krafter. Om testamentet är kraftlöst, så låt det ligga der. Säg mig savningen, mr Pendril — säg den rent ut och utan vidare dröjsmål med edra egna. ord. Han kände att det skulle vara en gagnlös orymhet att sätta sig emot denna begäran. Jet fanus intet misskundsamt val — han måste svara henne nu genast. Jag måste erinra er om den sist förflutna våren, miss Garth. Erinrar ni er den fjerde Mars?( Hennes uppmärksamhet var åter förströdd. Det var en föreställning, som tycktes hafva bhemäktigat sig henne just i det ögonblick då han sade ofvannämnda ord. Istället för att besvara hans fråga gjorde hon sjelf honom en annan: Låt mig sjelf förvissa mig om saken4, sade hon — låt mig förekomma er, om jag kan. Hans värdelösa testamente, det sätt hyarpå ni talar om hans döttrar, det