Aftonbladet – 28 juli 1862, sida 2

begrafningen sjelf vara närvarande vid en öfverläggning om deras framtid — och hvem kan undra derpå? Den yngre synes ej hafva yttrat någon mening alls. Som det förefaller mig, låter hon passivt leda sig af sin systers exempel. Mitt samtal blir således med miss Garth ehsam — och det är i sanning en stor lättnad för mig att det så blir händelsen. ; Han sade de sista orden med mera värme och eftertryck än som tycktes vara ges hos honöm. Mr Clare stannade och såg uppmärksamt på sin gäst. Ni är nästan lika gammal som jag, sirX, sade han, Har er långvariga juridiska bana ännu icke förmått att härda er? Jag visste icke hur föga den härdat mig, svarade mr Pendril lugnt, förrän då jag i går återvände hit från London för att vara närvarande vid begrafningeh. Jag visste ej på förhand att döttrarne hade beslutat följa sina föräldrar till grafven. Jag tyckte att deras närvaro vid slutscenen i detta sorgespel gjorde den dubbelt smärtsam och dubbelt rörande. Ni såg hur rörd den församlade stora folkskaran var — och den visste ändock intet. om det verkliga förhållandet; den anade icke det rymma tvång som denna morgon drifver nig till det öde hemmet. Medvetandet af detta tvång, och åsynen af de stackars flickorna just i den stund, då jag kände min nårda pligt emot dem allrasvårast, upprörle mig såsom en man vid mina år och; ff mitt yrke sällan låter uppröra sig hvarken af sorg öfver det närvarande eller frukan för framtiden. Jag har ännu denna; norgon ej fullt hemtat mig; jag är ännu nappt säker på mig sjelf. En mans kallblodighet — då han är en. nan såsom ni — kommer, så snart den be-;