Aftonbladet – 26 juli 1862, sida 2

just då hon bäst hade behöft dem. Inte emödande för hennes räddning skall för summas. Jag skall stanna öfver natten. Under det han talade, öppnade han et fönster för att insläppa mera frisk luft. Ut sigten derifrån sträckte sig öfver uppkörs vägen åt framsidan af boningshuset och lands vägen der bortom. Små skaror af mennigkor stodo utanför gård-portarna och tittade in. Om dessa personer föra något bullert, sade doktorn, 4så måste de uppmanas att gå bort.4 Det behöfdes dock inga förmaningar: det var endast folk som hade arbetat på den döde mannens egendom och derjemte några qgvinnor och ara ifrån byn. De tänkte alla på honom — somliga talade om honom — och det skärpte deras tröga tan kekraft att se på hans hem. Herrskaperna rundtomkring voro för det mesta hederliga emot dem so regg männerna) men ingen hade varit som han. Qvinnorna hviskade till hvarandra hur han hade tröstat och hjelpt dem då han kom in i stugorna. Han var en gladlynnt herre, stackare! och tänkte på oss och vårt bästa med. Altid kom han in och tittade på oss vid våra måltider. De andra hjelpa oss nog de med, men de tala så hårdt till oss derjemte — aldrig sa han något annat än det blir väl bättre mina vänner!4 Sålunda stodo de, talande om honom och sågo på hans fordna boning och den vackra gården, och gingo derefter med tunga, klumpiga steg bort, två och två, eller tre och tre, under en oklar föreställning om att hans vänliga ansigte aldrig mer skulle -skänka dem någon glädje. Den trögtänktaste bland dem kände denna qväll att fattigdomens tunga väg skulle blifva ännu tyngre att vandra numera, sedan han var borta,