Aftonbladet – 24 juli 1862, sida 3

-Jrik. Med fosterlandet stå dessa berättelI ser oftast i innerligaste samband. De äro liksomv barnets första medborgerliga uppfostran. Och se modren vidare ute i marI ken med sitt barn, berättande för detsamma om de skapade föremålens natur, med dessa föremål för ögonen. Hur väckes och bildas ej barnets åskådningsförmåga, dess begrepp och förstånd genom en sådan undervisning. Se barnet i skolan — den första skolan, det ännu ofta otillräckliga kyffe, som i förhållande till de der inpackade barnens antal nästan, alltid är för trångt, oftare osnyggt både innanoch utantill. Undervisningen går sin fång: Läraren eller lärarinnan gör alit hvad de kunna göra. Men ban räcker icke till. De små ungarne stå i ringar och skrik: som små bestar vid sina tabeller under monitörens ledning och lärarens uppsigt. Ömheten, kärleken -— behöfva de väl vara med i spelet? Metoden är lagens, skollagens, nödfallslagens, tvångslagens. Det är visserligen lustigt nog att få slinka igenom rad efter rad på tabellerna i en viss slagdängstakt. Det går som en dans, som en exercis. Och exercisen kan vara god isynnerhet under en god lärare. Men förstör den dock icke något i det späda, veka bar. nasinnet? Ingen saga, ingen berättelse, icke ett ord till väckelse och utbildning af inbillningsgåfvan. Ingen tafla — annat än den svarta — icke en bild, icke ett naturföremål, och naturligtvis icke heller någon förklaring öfver sådant till väckelse och utveckling af åskådningsförmåga, af begrep set, af förståndet. Endast lexan, Jexan, lexan, katekesen, bibliskan, ofta inlärd och ta äfven uppläst oheligt nog på sin höjd ned en viss gudsnådlighet i tonen under ruktan för att stappla, under ängslan och: oro att hinna väl till punkt. Skola ej baraen blifva dummare och dummare enligt len metoden? Kan den formella tfärdighe: att läsa obegripligt innantill och obegripligt atantill, som derigenom förvärfvas, i någon mån anses ersätta allt det goda, varma, rika, väckande i modrens undervisning, som barnen dervid gå förlustiga? Vi veta väl hvad som häruppå kan svaras. Skolan har att utföra sitt. verk — hemmet sitt. Må hemmet vara barnets skola 1 allt hvad till känslan, inbillningsgåfvan. Askådningen hörer: och må statens skola uppöfva de formella färdigheter i läsa, skrifa, räkna, hvilka dock äro som sjelfva refbensbyggnaden i undervisningssystemet. Den kan med sina närvarande tillgångar icke göra mer. ; Ja, godt, om så vore. Men det är just) detta som icke sker. Med upprättandet af folkskolan — har hemmets pligt i fråga om undervisning allt för plötsligt lemnats å sido, förslappats, upplösts. Det är detta som anmärkningen gäller. Medgifven att lagstiftningens uppgifter i detta fall är en af de svåraste, och att mycket af den halfhet och den skefhet, som i den sista undervisningen innästlat sig. på grund deraf är i många fall ursäktli Men det återstår dock alltid att med alla möjliga medel söka förebygga att icke det missförhållande, som härmedelst ånyo framhållits, måtte alltmer fortgå. Öfverallt klagar, och med hvarje år allt högre och allmännare, att föräldrarne alltmer åsidosätta barnaundervisningen i hemmet och kasta alla omsorger derom på skolan. Huru afbjelpa detta missförhållande? Genom lagar, tvångslagar, på hemmet? — Omöjligt. — Genom en skollag som, gör det allmer omöjligt för föräldrarne att försumma utöfningen af en bland sina första pligter? — Bättre. Genom en skollag som anbelaller, och genom uppoffringar som möj liggöra en undervisningsordning eller metod. mera lämpad efter barnens natur och utvecklingsgrad? — Ännu bättre. Men — måste man dock icke medgifva. att det är den enskildes pligtmedvetande som i detta fall förmår mest, och som derföre på alla möjliga sätt måste väckas och utvecklas? Skolan ligger hemmet närmast. ligger den enskildes hjerta närmast. Den kan och bör ej göras till föremål endast och allenast för en, enligt sin natur. mer eller mindre kall lagstiftning, för ett visst stånds åtgärder. Utan heder hjelpa inga lagar. Utan ett den enskildes upplysta medvetande af uppfostrans och kunskapens vigt för menniskan, hvad stånd, hvad yrke, hvad plats som helst hon än må komma att intaga i samhället, hbjelpa inga förordningar. Man må i alla andra frågor kunna komma hur långt som helst på lagstiftningens väg; men för skolan måste den enskilde af egen drift, af kärlek för barnen, at fosterlandskänsla, af känsla för allmänt väl personligen nitälska. Stifta huru många och goda lagar som helst för skolan — men visär den enskilde intet personligt deltagande derför, hugnas läraren sällan eller aldrig med besök af föräldrarne i skolan, ser han dem knappast på examina, röner han kallsinnighet och likgiltighet från presten och socknens lyckligare lottade medlemmar, understödjes han med ett ord icke af hemmets och den enskildes-verksamhet, så hjelpa inga lagar. Skolans uppgift är en religiös upp: gift, hafva vi sagt. Kärlekens evangelium är dervid lika vigtigt som lagen, och vigti gare. Klara, bestämda fakta eller sakförhållanden utvisa emellertid som sagdt att nationen; känner och erkänner den vara en lifsfråga. Mycket häntyder uppå att man allt allmännara . fattatg aln rNAnnA — fråga — Så FA CS Af