Aftonbladet – 19 juli 1862, sida 3

TaLUNDA ar c) DIOtt all at dessa OlycKNHSa I gifva ett välbeböfligt hägn, utan fastmera att genom upptagande af fattiga barn och deras undervisande i olika yrkenskydda det -Juppväxanrde tettiga slägtet från alla eländets frestelser och dana dem till dugliga menniskor. Det öfvervögande antalet al anstaltens medlemmar voro ock under 17 år. Ett trefligare sjukrum än de obotliga qvinnornas är svårt att finna; en svalkande vindfläkt spelade genom de hvita, lätta sängomhängena i det för endast några få sjuka inredda, men särdeles rymliga och snygga rummet. Hela fattighuset har fordom varit ett furstligt palats, hvaraf både dess yttre och inre bära tydliga spår. Marmorskifvor betäcka golfvet i många af salarne. Det var med en känsla af fullkomlig tillfredsställelse som jag lemnade denna Boning, der armodets barn finna vård för det närvarande och resurser för framtiden. Jemförelsen mellan denna mönsteranstalt (hvars like dock finnes flerestädes i Italien) och vårt försörjningshus på Grubbens gärde? lär mer än nedslående, liksom den mellar de stackare, i snart sagt fångdrägt klädde uslingarne der och den krya befolkningen i Albergo de poveri; det är väl sannt att fat tighjonen i det förstnämnda i allmänhet äro älderstigna eller obotligt sjuka och förhållandet i det sistnämnda tvärtom, men kon trasten mellan båda anstalterna är i alla fall för stor. En särdeles angenäm erfarenhet, hvilken jag med nöje gjort såväl i Venedig och Genua, som i Rom och Neapel, är det sätt. hvarpå jag blifvit mottagen af der bosatta norrmän. Vänlighet och välvilja, oförtröt tadt bemödande att gagva främlingen från brödrariket, frihet från, fördomar, hvad de internatiozella förhållandena beträffar, hafvu utmärkt dessa män oeh gjort sammanträffandet med dem för mig lika gagneligt som i högsta grad angenämt. Färden öfver Medelhafvet gick både fort och väl, trots skutans slaksidat (en italienare lastar sällan så, att fartyget kommer att ligga rätt på kölen, och de franska ångbåtskaptenerna på Medelhafvet tyckas hafva tillegnat sig samma ovana), och kl. half 7 vå morgonqvisten befunno vi oss i Civita Vecchias väl vaktade hamn. Jernvägstågei skulle gå kl. 8, men att innan dess tå komma i land var ej att tänka på. Denromerska polisen vet bättre än så. Passen skickades i land och efter ett par timmars tid kommo successivt de efterlängtade hvita lapparne, som gåfvo oss rätt att beträda den påfliga jorden; derefter fick man lemna upp sitt mot den hvita Jappen invexlade pass i polisen och der visera det. Så bar det af till doganan (tullhuset), der man efter ytterligare väntan och efter vederbörlig genomgräfning af sakerna, bland hvilka hvarje tingest noggrannt genumsöktes, slutligen fick låta plombera kappsäcken och lunka af till bangården. Man må ej tro att vi ännu voro klara i våra polisaffärer — åh! nej! — långt derifrån: så vid bangården aflemna sitt pass till dervarande polis och i utbyte få en röd lapp, hvilken 1 Rom genast skulle i polisen inlemnöas och utbytas mot ett uppehållskort. För att komma ut från romerska området är precis samma historia (allt med vederbörliga afgifter för visering, plombering ete.): invexla uppehållskortet och visera passetiromerska polisen, få afgångslapp, utvexla denna i Civita Veechia mot passet, som ytterligare derstädes skall viseras, för att man må få gå om bord. Allt ytterst angenäma procedurer. Efter denna vanliga pers af publikt och publikanskt prejeri tilläts oss elutligen att instiga i de högst tarfliga vaggonerna och skramla åstad till Rom. Hvem som anlagt vägen vet jag ej så noga, men skraltigt tyckes det hela vara och nog känner man afen färd på densamma, då man sitter på 2:dra klassens trädbänkar. Tredje klassen färdas stående i likhet med boskapen: En lefvande uppenbarelse af Carlo Dolces Santa Cecilia förskönade den kupå, hvari vi sutto; likheten var förvånande, men i stället för den-beryktade orgeln hade vår Cecilia sin späda, förstfödda dotter, hvilken äfven bestod oss musik, dock inga orgeltoner. I samma vagn insteg en den geme naste figur jag någonsin sett, en rigtig Frans Bombettas bäste bandit (jag suppo nerar så) och en mera kallt blodtörstig blick har jag aldrig sett ur menniskoöga. Han skulle väl in till Rom och låta välsigna sina Te få absolution och afgå till tarm.t i Åbruzzerna, förmodar jag. Ändtligen upp hörde den gränslösa Campagnans gräsbevuxna slätt och Sankt Peters kupol började skymta vid horizonten, ännu några minuters färd mellan hägnade vingårdar och vi voro i Rom. Huru vi der togo oss ut, det får du veta en annan gång. Farrgäl till härnäst. Baijard. a FANN Till Redaktionen af Aftonbladet. I det snillrika, jemväl i Aftonbladet återgifna föredrag, hvarmed domprosten doktor Wieselgren förhöjde glansen af den nyligen i Göteborg firade Pultavafesten, förekomma ett nar unnoifter. vid hvilka insändaren an