Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 2

nas med hvarandra. Det besynnerliga band, som umgänget sålunda hade stiftat dem emellan, fick på mr Vanstones sida ökad styrka gevom ett varmt deltagande för hans grannes tre söner — ett intresse, som kom dessa söner så mycket bättre till pass, som en af de fördomar mr Clare öfverlefvat ärven var allsköns partiskhet för sina egna b:rn. Jag betraktar dessa pojkar, brukade filosofen säga, Cmed fullkomligt opartiska ögon. Jag tar icke alls i betraktande den betydelselösa slumpen af deras härkomst; och jag finner dem i BN afseende under medemåttan. Enda ursäkten för en fattig man af bättre stånd att djerfvas lefva 1 nittonde århundradet, är om han är en ovanligt skicklig mau. Mina pojkar halva varit dumbufvuden alltifrån barndomen. Hade jag ett kapital att gifva dem, så skulle jag göra Frank till slagtare, Cecil till bagare och Arthur till kryddkrämare — de tre enda lefaadsbanor, som alltid hafva sina utsigler. Som det nu ir, har jag emellertid inga pengar att hjelpa dem med, och hufvud att bjelpa sig sjelfva hafva de icke hel: ler. De förefalla mig. som tre menskliga öfverflödspersedler i trasig jackor och jern ekodda stöflor, och såvida de ej sjelfva göra samhället sig qvitt genom att löpa sina färde, så erkänner jag mig ej vara skarpsyat nog att inse hvad man skall göra af dem.t Till lycka för gossarre voro dock mr Vanstones åsigter ännu fängslade af vanliga fördomar. Genom hans bemedling och förmedelst hans inflytande blefvo Frank, Cecil och Årihur emottagna i en väl ansedd skola, Under ferivr na os de af barmhertighet alt sprivga omkring i mr Vanstones park, och erhöllo ett mera vårdadt skick genom alt emellanåt vara tillsammans med mrs Vanstone och hennes döttrar i deras hem. Vid dessa tillfällen brukade mr Clare ibland på från sin bostad i morgonrock och tofflor och genom staketet eller fönstret titta på gossarne med föraktliga blickar, alldeles