Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 2

drömmande, bruna ögon skulle bättre hafva passat för ett fruntimmersansigte — de sakoade kraft och bestämdhet för en man. Hans händer hade samma obestämdhet som hans ögon; de bytte beständigt om ställning, — sökte alltjemt någon liten småsak att vrida och vända på. Han var otvifvelaktigt vacker, behaglig och af ett fint sätt, men ingen uppmärksam betraktare kunde se honom utan att misstänka att det väldiga, gamla stamträdet hade börjat försvagas i sednare generationer, och att mr Francis Clare hade mera af sina förfäders skugga än at deras erkliga väsende. Då den häpnad som hans åsyn förorsakat till en del hade lagt sig, började man for ska efter det saknade brefvet. Det blef funnet längst ned i ett hörn af mr Vanstones djupa rockficka och oförtöfvadt genomläst af denne hedersman. Det enkla förhållandet, sådant ingeniören uppgaf det, var följande. Frank var icke i besittning af nödvändiga egenskaper för sitt nya yrke och det var gagnlöst utt förslösa tiden med att längre qvarhålla honom vid en sysselsättning, för hvilken han ej hade kallelse. Sedan detta; efter ett treårigt prot, blifvit en ömsesidig SNR ARE hade läraren ansett det vara redligast handladt af hans elev att resa hem och öppet meddela sin far och sina vänner huru förbållandet vore. På någon annan väg, för hvilken han var mera passande, och för hvilken han kunde känna intresse, skulle han. utan tvifvel utveckla den flit och ihärdighet, som han i det yrke han nu öfvergilvit hade varit alltför modfälld för att kuncna visa, Till sin personlighet var han omtyckt af alla som kände honom, och de talrika vänner, som han hade förvärfvat sig i norden, önskade honöm af hjertat en lycklig framtid. Detta var brefvets innehåll, och dermed var det slut. (Forts. följer.)