Aftonbladet – 12 juli 1862, sida 3

GUCUPIRR GÅ VELLCHID UlRUROL URdUtE len alltid tarfliga anrättningen på middagsordet med en rätt af maccaroni och med Vaprivin. Garibaldi sjelf dricker aldrig vin, utan bara vatten, och om afinarne mjölk. öfter middag och kaffe gick enhvar till sitt arbete. Garibaldi tog ett förkläde på sig och iortsatte att lägga en stenmur, hvari Vecchi hjelpte honom. Eljest är arbete på ikern och i trädgården, att hacka, gräfva och kratta, att plantera och ympa genera !ens käraste göromål. Garibaldi lägger sig klockan 10 och stiger mestadels upp klockan 3; dagen efter Veechis ankomst gal han denne redan klockan 4 att göra med skrif. ning. När denne hade expedierat omkrng 10 bref klappade Garibaldi honom vänligt på axeln och sade: nu har ni skrifvit nog ör i dag; kom nu och roa er litet! Nöjet, hvilket generalen delade, bestod i att med hacka rensa bort ogräs och sten från jorden i ett land med bönor. Med undantag för middagsmålet fortsatte begge med detta mödosamma nöje ända till qvällen. Garibaldi, som är så glödande för sitt folks sak och för hela menskligheten, är ur stånd att hysa personlig oviitja. Dagboken innenåller ett talande bevis derå. Det heter: En afton kom ett telegram från Cavour till Caprera. Den meddelade fästningen Gartas fall. Generalen läste den, lemnade den åt Vecechi och tillsade att den derefter skulle skickas till syndikus på den närbeägna ön Maddalena. Vid aftonmåltiden meddelade han med glädje den goda nyheten åt alla husets invånare. Men under bordskamraternas glädje blef han synbart allt mer tyst och allvarsam. Han drack tisande sin mjölk, dände ej sin cigarr vid bordet, såsom han eljest alltid brukade, utan steg upp och aflägsnade sig. Hans glädtighet var borta och han var gripen af melansxoli. Vi frågade hvarandra hvad orsaken kunde vara. Det kunde ej vara besök eller oref från fastlandet, ty sådana hade ej kommit den dagen. Vi befarade att han hade blifvit illamående, och man bad mig gå in till honom för att se till honom och höra hvad som fattades. Jag fann honom ligga på sin säng. fördjupad i läsning al Times; jag stannade derföre vid sängfoten och väntade. När han vände bladet fick han se mig och frågade: shvad står på? 4 — Vi märkte att ni hastigt blef ledsen och veta ej orsaken. Vi voro rädda att ni blifvit sjuk och trodde att ni ej ville säga oss det. Fattas det er någonung?4 — Han svarade icke, utan betraktade mig blott stadigt. Efter en längre paus sade han, liksom för sig sjelf: Den stackars gossen, född vid foten af en tron, och nu kanhända utan sitt förvållande störtad trån tronen! Äfven han måste nu smaka -.andsflyktens bitterhet, utan att vara beredd derpå!? — tAr det allt? sade jag. — Tycker ni det är ingentiog? svarade han. — Men ni gjorde ändå expeditionen till Marala, general!4 sade jag. — Det var allas vår skyldighet; huru skulle Italien eljest kunnat bli föreradt! genmälte han hastigt. Jag berättade för mina väntande vänner hvad som hade förekommit mellan generaien och mig. Alla förundrade sig, utom hans sekreterare Fruscianti, som sade: Dei är ingenting nytt för mig. Om Frans 1 Pio Nono och sjelfve Antonelli vore fattiga. ötvergilna och i landsflykt skulle generalen ej blolt taga emot dem här på Caprera, utan äfven gifva dem sitt eget rum och sin egen säng. Jag vill till detta drag lägga ett annat. enklare, men som ännu tydligare visar hans zxärleksfulla väsende. Sent en eftermiddag kom herden för en liten hjord — en halltvild Sardinier vid namn Narciso — och berättade att några vilda åsnor hade kommit räsande in i hans fårhjord, så at fåren hade förskräckta lupit åt alla sidor, hvarvid en tacka hade förlorat sitt nylödda lam. Garibaldi och flera af hans vänner begåfvo sig genast ut alt leta efter lammet, men Iyckades ej få rätt på det. Efter aftonmältider förnyade de sitt försök, men lika fåfängt. De hörde väl emellanåt på afstånd det stackars kräket bräka, men så fort de komme närmare tystnade det. Regnoch blåst släckte iyktorna, som de hade med sig, och de mäste genomvåta och uttröttade vända hem. ln timma efter att vi somnat, berättar Vecchi vidare, hörde vi steg i rummet nästinull och porten öppnas. Några af-oss stego upp och tände ljus. Vi sågo på hvarandra, men sade ingenung. Vid midnatten väckes vi af ljudet utaf generalens röst; han återkom med det borttappade fåreti sina armar. Han tog den stackars ungen i sin bädd, lade sig bredvid den, undfägnade den med mjölk ur en svamp för att den skulle vara tyst och ej störa vännernas sömn samt använde hela natten till att pyssla om det lilla kräset, som ändå alltjemt bräkie efter sin moder. Redan klockan 5 på morgonen funno vi ändå generalen i fullt arbete i sin trädgård. Vi togo våra spadar och grepo äfven detta verk an. Ingen sade ett ord om lammet, men alla tänkte på det. I följande ord sammeantlatter Vecchi sin skildring af Garibaldis karakter: ?Alla som hafva lyckan känna Garibaldi veta alt han är lisa fullkomlig i sitt enskilda som i sitt offentliga lif. Om han lefvat på heroernas tid, skulle man ha visat honom gudomlig vördnad, såsom eltskaparens fulländade verk. Om han varit född i medeltider skulle han ha blifvit ett ämne för underbara legender. I vår tid, då materiella intressen, feg och fördomsfull egoism samt pultronmessig moderation äro rådande, och ädla handlingar icke äro tillåtna af fruktan ätt de skola misshaga dem som makten hafva, har denne ende man med framgång trotsat alla hinder och handlat fom en man. Han älskar ensligheten och hafvet, som sjelf är ensligheten — denna drömgifvande enslighet, som verkar på själens aldra innersta. Han aktar hvar och en, vare sig af högt eller ringa stånd. Aldrig har jag hört honom tala illa