Aftonbladet – 12 juli 1862, sida 3

psalmhymner af Sverges mest varma dikiaremän, har infrusit och sjelf blifvit ett själlöst, förbenadt och isande element. Vid denna sakernas ställning ansåg undertecknad, kongl. akademiens Tedamot, öf. verensstämmande egåväl med behofvet som ck med en akademikers? verksamhets ligt, att ådagalägga förhållandet samt väg ledande söka åstadkomma förbättring. Detta har skett i den nyss tryckta skriften: Den kyrkliga orgelspelningen?, of hvilken härmed vördsamt ett exemplar föräres till kongl. akademiens bibliotek. Undertecknad har belyst de delar af svenska musikaliska gudstjensten, hvilka af orgelspelarne kunna höjas eller ock neddragas till ömklighetens område utur följande synpunkter: Bör tonkonsten icke företrädesvis ramstå anderik och värdig under de ögon blick, då menniskosjälen, denna flägt utef Guds andedrägt, nalkas sitt upphof? Bör j Jemväl den största musikaliska klarhet -åda på det rum, der Ordningens Gud? illbedes, Urskönhetens källa, hvilken vår höge Wallin? så betydelsefullt karakteriserar såsom idealet för all fägring, just emedan denna källa kan kallas ?den evigt klara? ? År icke mycket vigtigare, att orgelspelarnes fantasier under pågående gudstjenst dinga uppbyggligg och frambära sannskyllig bön, än att de yfvas i sökta, grumliga, noduleriogsfloskler, ofattliga och icke-skönt vå en och samma gång för de allrafleste ihörare? Bör ej fast mera hvarje ackord följd, som i helgedomen spelas för en störrt allmänhet; äfven klinga till den grad oförzonstlad och enkel, att en större allmänhet -imligtvis deri kan finna ledning för siv sång och behag? Kan den osminkade, äktr syrkliga orgelmusiken icke rätt väl vare värdig? i detta ords högsta betydelse, utan att dock afvika ifrån den stråt, som är der religiöst barnsliga? enfaldens? Bör orgavisten ej försöka att, genom toner höja menniskosjälen ända upp till Gud, men icke ulenast till herrar Bach, Hesse eller Rink eh deras små verldar? Vid besvarandet at dessa frågor blir ett if resultaterna, enligt undertecknads tycke let, att hädanefter, vid utfärdandet af de rkadermiska betygen öfver Organistprof, den examinand, som kan bjuda på melodisk skön improvisation samt på ett någonting sägånde ch derjemte andäkligt spel, af kongl. aka. lemien borde särskildt hedras, till och mer skriftligen (i ee: Ty han är verklig musiker, och skall en dag såsom kyrkotje vare gagna oändligen mera, än dessa blotta nusikaliska handtverkare, hvilka — kanske : besittning af ej obetydlig färdighet — dock sjelfva verket utan sannt skönhetssinne. stylta sig fram med tillgjorda modulatoriska raser samt iskallt västas på det blott alltör ofta missbrukade jättetonverktyget: orseln. Undertecknad förklarar sig öppet, ja kanske med påfallande frimodighet, men a! hjertat, vara en fiende till det afguderi, som här och hvar tanklöst af orgelspelningsprosaisterna bedrifves med fuga-skelettete aakna form. Ett af författarens skäl är, att, såsom boken ådagalägger, i alla fall full tydlighet vid föredraget af fugerade arbeten på orgeln, redan af mekaniska orsaker, är, och tills vidare äfven förblifver, en omöjlighet. Detta medgifves törbända icke iinskränkthetens läger, men dock säkerligen vid landets högsta musikaliska auktoritets domarebord. Ifrågavarande skrift genomtränges för öfrigt från början till slutet af den åsigt, att ull, efter stelnade stöpformer, med kallt blod till lärda kontrapunkter sammankrånglad kyrklig orgelmusik, redan till sätt och art år nedsjunken ifrån diktens höjdpunkt till fabricerad vara, som med andaktens blick och längtan upp till en högre verld icke hafver det ringaste att skaffa. Den iramstår fastmera — på bönerummet — såsom ett, för hjertat och dess angelägenheter i hög grad främmande, ja derpå skade ligt inverkande, element. Till dess vår litteratur riktas genom ett bättre verk i samma anda, torde ifrågavarande skrift kunna användas vid bildandet af orgelspelningslärjungar och åtminstone någorlunda skingra det töcken, uppkommet genom brist på humanistisk ledning, hvilket töcken till jorden trycker ej 1å unga musikstuderande och tillika deras spel. Men äfven en och annan fullfjädrad organist torde i undertecknads bok finna sina egna högre åsigter och vigten och vidden af hans kall upprepade. De få arken uttala en mängd sanningar, hvilka tidsenligt borde sägas, för öfrigt icke blott åt orgaristerna, utan äfven deras förmän, ja väl hela den tänkande svenska musikaliska allmänheten.? Garibaldi skildrad af en vapenbroder. Ofverste Augusto Vecchi är en af Garibaldis äldre vänner och vapenbröder. Född Romare bor han på sin villa Spinola nära Genua. När Garibaldi besöker denna stad tanor han alltid Avartaor hane Kftoreta Van