Aftonbladet – 9 juli 1862, sida 2

tuna socken a Svartsjö, och att sonen besökt pastor i Munsö och af honom bekommit fattigdomsbevis för att få sin fader intagen på lasarettet, hvarjemte sonen delgaf mig att fadren för honom och sin måg tillkännagifvit att han af mig blifvit slagen. I medvetandet af att de lindriga slag jag gifvit arbetskarlen Sellmark ej kunde hafva tillfogat honom någon kroppslig skada, var jag angelägen om att skyndsamt få honom af läkare besigtigad, och gjorde derföre ej ringaste invändning mot sonens till mig framställda begäran att if mig bekomma fem rdr till bestridande af kostnaden för fadrens inforsling till lasarettet så fort ske kunde, utan lemnade jag honom för sådant indamål de begärda penningarne, hvarefter han sig aflägsnade. Detta skedde i major Svinhufvuds och kyrkoherden Martens närvaro. Annandag pingst klockan omkring 7 på aftonen uppsökte sonen mig på Bonagård härstädes, ler äfven gr Martens då befann sig, ich meddelade mig attfadren föregående aftonen dockan half 7 afiidit. Som jag ändock påföljande dag den 10 Juni .kulle inresa till staden, anmodade jag kyrkoherlen Martens att straxt om OTPPEr uppsätta apport till konungens befallningshafvande med mhållan om läkares förordnande till obduktions örrättande, och erbjöd jag mig att genast efter nin ankomst till staden nyssnämnde dag eller sisdagen den 10 Juni sjelf upplemna RR vå landskansliet, hvilket af mig verkställdes klockan straxt efter 10 f. m., hvarjemte jag lofvade SR utsändning af likkista på e. m. samma lag med ångfartyget Mälaren, hvilket ock skedde, vå det att liket deri måtte kunna nedläggas, för utt vara läkaren tillhanda vid hans ankomst till Munsön. Detta allt vittnar om att jag hvarken sökt att rördölja något eller trott mig hafva behandlat sellmark så, att jag kunde hafva varit en bidrasande orsak till hans död. Domstolen må, så vidt.i mensklig förmåga står, söka utransaka huru dermed rätteligen sig förhåller, och jag böjer mig villigt och ångerfullt under lagens straff, gällde det äfven min personliga frihet. Men ai skyldig omtanka för maka och barn, hvilkas stöd jag är, anser jag mig likväl icke böra åsidosätta något som kan lända till upplysning i saken, ivarföre jag förutom de inkallade vittnenas hörande, hufvudsakligen om Selmarks helsotillstånd före och efter det han af mig blef slagen, intillless han på onsdagsaftonen den 4 Juni ankom vill Löthen, beskaffenheten af det nattherberge han der åtnjöt, samt hurudan omvårdnad han erhöll sedan hans sista sjukdom inträffade, utbeder mig att, innan dom i målet fälles, -undhetskollegium måtte afgifva sitt utlåtande öfver provincialläkaren hr doktor Rybergs obduktionsprotokoll och attestat, hvilket är meddetadt utan kännedom om den aflidnes helsotillstånd före och efter den åtalade tilldragelsen, äfvensom huruvida icke bristande läkarevård, i förening med den aflidnes hjertlidande, och andra tillstötande omständigheter, som kunna under ransakningen upplysas, förutom hvad annat som för hälsan skadligt möjligen kunnat inträffa under de sista dagarneaf hans vandringar här i lifvet, gifvit åt lunginflammationen en sådan effekt, som den i och för sig och under vanliga förhållanden ej skulle hafva antagit. . Upplysningsvis torde jag böra nämna, att under de 21 år eller sedan 1841, som jag såsom låndtbrukare varit bosatt eller tidtals vistats i flera af detta härads olika socknar, jag aldrig förr varit inför häradsrätten anklagad förnågon slags hård behandling hvarken mot underhafvande eller . andra personer, hvarom såväl nämnden som. häradsrättens protokoller bör kunna lemna vitsord. Dessutom torde 24 få begära att de personer som komma att i målet vittna, för så vidt de hafva sig bekant, måtte yttra sig om.mitt handingssätt emot underlydande tjenstefolk och ar-betspersonal. Sedan :skriften blifvit uppläst, bad B. att vid :;let protokoll öfver den särskilda polisundersökning, som allmänna åklagaren å Norrby hållit. len 5 Juli, få göra en ERE I nämnde. protokoll stode omfämndt att B. den 2 Juni, då våldet begicks, sändt gossen C. E. Carlsson till Pilbohem, för att uppkalla Sellmark: Då denna ippgift kunde tydas derhän, som skulle Sellmark blifvit upplockad iafsigt att erhålla stryk; vad B. få upplysa, att anledningen till Sell: marks uppkallande varit att få något arbete förärdigadt af honom. Han hade då aldrig tänkt vå att slå Sellmark, ej heller i sådan afsigt Bedt. wonom infinna sig vid Norrby. Derföre talade enigt B:s förmenande tydligt den omständigheten, utt han gått så öppet fillväga, att han utdelat sla-) sen iförstugan och på gården i flera personers närzaro. Hade deremot hans afsigt på förhand vas. it att göra Sellmark något ondt; förmenade B. utt han ej: skulle gått så -oförsigtigt. tillväga; itan tagit honom upp på sitt rum: De slag; om utdelats, voro en följd: af den ögonblickliga appbrusning, som fick makt med honom; då han, commande i förstugan för ätt gå ut, der mötte 3ellmark, som näsvist besvarade hans förebråelse tt hafva tillgripit ved, från den fattiga enkan va Zetterman, nämnande Bretzner tillika att, enligt hennes uppgift, skulle hon under Toppet at någon tid förlorat Hl en färdsläda, full med: mogen och god ved; som hon erhållit af en välvillig person. Hon hade haft veden förvarad i ett lider, och under det att hon, som gick omkring på arbete, var borta, hade det ena trädet efter det andra försvunnit ur boden. Veden hade varit torr och passande till förfärdigande af ämbar och dylik slöjd, hvärmed Sellmark sysselsatte sig. Detvå sista träden, som funnits qvari boden, hade blifvit anhållna från Sellmark då han kommit bärande dermed, hvilket gjorde fullt troligt att ingen annan än han äfven tagit det öfriga. Hvad antalet af de slag B. utdelat anginge, medgaf han endast 5, hvaraf? utdelats på en och de öfriga i förstugan. Ehuru vid tillfället uppbragt sade han sig likväl hafva applicerat slagen på den del af kroppen, som vanligen ifrågakommer vid aga och förnekade att hafva tilldelat Sellmark något slag öfver skuldrorna eller ljumsken. De af allmänna åklagaren inkallade vittnen uppropades härefter, och voro f. d. soldaten Johan Wigren, hans son statkarlen Carl Wigren, rättaren E. A. Gustafsson och målargesällen C. J. Glaänselius. ;Statkarlen Wigren upplyste att han och fadren åtföljts på väg till tinget; men fadren vore så gammal och usel, isynnerhetlede han svårt af. benröta, så att han tröttnat pp Jå vägen och måst intaga sängen. En lång öfveräggningföljde härpå om möjligheten och sättet ått kunna få den äldre Wigren fram till tingsstaden, och fattades slutligen det beslut att man skulle SARS bädda honom på en vagn, som för såant ändamål anskaffades, sedan Bretzner uppyst att han några dagar förut uppgjort med den SN mannen, som varit i hans tjenst i ie r, att han skusle intagas på lasarettet. B. ville ock nu ombesörja att gubben kunde få ligga qvar på tingsstället, tills han med ens inforslades till asarettet, så att han kunde slippa köra fram och ter den långa vägen till det ställe, hvarifrån an nu skulle hämtas. Sonen Carl åtog sig att. köra efter gubben och fick derföre för vinnande uf tid först framträda, gå eden och aflägga sitt vittnesmål. Han berättade: Måndagen den 2 Juni hadz vittnet i sällskap med sin far varit uppe vid Norrby för att tala vid patron om fadrens inAaMANn. hh lammen nnttrörv des binn Ab i da nm RATE NAT