Aftonbladet – 8 juli 1862, sida 3

I Detta är nu väsendet af patenterandet. Det är ett bestämdt kontrakt, 5 CA Till detaljerna vid kontraktets uppställning hörer nu hufvudsakligen tiden för-ett patents varaktighet. Vid den punkten återkommer hos oss lagstiftarens vacklande. Löjligt förefaller det; när, såsom i vårt statsekonomiskt högst upplysta fädernesland, patenttiderna bestämmas att utfalla efter uppfinningarnes värde. En sådan löjlighet blir knappt stegrad igenom det, att uppfinningars. värde blir öfverlåtet att bedömas ar en samling personer, som alldeles icke förstå hit hörande saker; ty äfven den vidsträcktaste insigt i de otaliga riktningar, inom hvilka industrien för det närvarande rör sig, skulle aldrig vara tillräcklig att lane en uppfinnings större eller mindre värde, Först uppstår nemligen den frågan, hvad det är som skall anses utgöra en uppfinnings värde? I praktiskt afseende måste då staten bestämma det värdet vara högst, som skänker staten och det allmänna den största nyttan. Det kan ju icke gifvas något annat rättesnöre! ty rent vetenskapliga upptäckter, hvilka icke, kunna omedelbart öfvergå i materiella produktioner, kunna cke göras till föremål för patenterande. . De upp: finningar, hvarom kontrakti afseende: på förmånerna kan uppgöras, äro således de, som omedelbart kunna göras nyttiga inom industriens område, Då äro de uppfinvingar värda mest, som föranleda största nyttan. Men sådant är icke möjligt :tt utröna genast vid en ny upprfinning; det är först utrönt och bekräftadt sedan den är fullt utförd och allmänhetens bifall hun. nit tillkännagifvas genom förbrukningen. Då först vet man hvilket ekonomiskt värde uppfinningen eger. ; g En stor mängd uppfinningar kunna vara qvickt gjorda, till och med snillrikt uttänkta, men sakna värde i det praktiska. Hvartill: gagna de dåi sistnämnda afseende. Emellan den vidsträcktaste användbarhet och den purt opraktiska uppfinningen ligger en oändlig rad af modifikationer. Huru skulle dessa kunna utaf någon dödlig utransakas med ledning af en patentansökans blotta uppgifter? Och likväl skall deraf bero, huruvida en dertill förordnad myndighet lemnar kontraktstiden tillräckligt lång eller så kort, att den, t. ex. med inskränkning till fem år, icke ens lemnar uppfinnaren i tillfälle att få sin ide allmänt känd i det land der den skall utöfvast Ett sådant stadgande är ytterst löjligt, men, hvad värre är, tillika högst ker 70 emedan det icke tillräckligt lockar personer af högre duglighet att uttänka och experimentera med förbättringar, så framt icke vid de få fall, der redan utvecklade talanger och syften bestämdt föranleda sådana bemödanden. I Sverge äro anlag för t. ex. mekanik liksom medfödda. Fördenskull så många uppfinningar på denna väg; men emedan de sällan grunda sig nu kontrollerande insigter framkommer en mängi omogna uppfinningar med åtföljande patentansökningar. t blir då ännu löjligare att af de olika tilldelade patenttiderna inse huru en auktoritet medlat mellan uppfinningarnes värde i nio gradationer, från och med fem till och med fjorton år. Ledamöterna borde sjelfva, såsom fordom auguerna, mellan fyra ögon skratta åt hvarandra och t sjelfva lagen, äfvensom åt den bildade allänhet, som kan bära en dylik lagstiftning: Hvilket rättesnöre, frågar man då, kan väl finnas för tidsbestämningarne i kontraktet? Derom äller att ing. modifikationer äro rationelt möjga. Uppfinningarne måste behandlas lika. Derigenom uppkommer genom sakens egen natur ett slags rättvisa. Tiden bör vara lika för alla. Den uppfinning, som har ett större NS värde, hinner under en gitven tid tillskynda sin egare en motsvarande större fördel, då en uppfinning af mindre praktiskt värde gifver en deremot svarande mindre fördel, och en oanvändbar uppfinning lemnar ingen fördel. Endast på det sättet kommer man till en hållning i förfarandet: Dit hafva också nu de flesta utländska patentlagar kommit. Hos oss har detta föredöme ännu icke gjort något intryck. Ej underligt, då det behöfdes tjugo år för att få den först utfärdade patentlagen (af år 1834) omarbetad (1854). Den termin, som allmännast blifvit antagen för patenters duration är 14 år. Amerikanska förenta staterna, som ifra för nya uppfinningar till statens bästa (dit nemligen leda de alla), hafva nyligen ng denna termin till 17 år, för att genom ökade fördelar locka allt flera att uttänka och utföra förbättringar inom industriens fält. På andra ställen, der man velat draga betydlig penninginkomst af patenter, men betänkt att mången uppfinnare kan vara medellös, har man öfverlemnat åt den patentsökande, att inom den längsta terminen sjelf föreslå huru många år han önskar få sig tillmätta; andra åter hafva bestämt afgifternas stigande i mån som åren blifva flera. Allt sådant uti länder, hvarest afsättningen af alla möjliga nyttiga produkter är så stor; att redan ett par års tid kan göra patentinnehafvaren till kapitalist, ja, der man haft exempel på att 100,000 pund sterling erbjudits för en enda uppfinning — och denna till och med sådan, att härvarande patentauktoriteter sannolikt cke skulle värderat uppfinningen högre än att värde motsvaras af femårigt patent i vårt afningsfattiga land. Ö.rsga bristfälligheter i vår nu gällande pas ten örbigå vi denna gång; vi hafva endast vel yda hvad som i grunden deruti är falskt öjfeladt. Rättegångsoch Polissaker.