Aftonbladet – 8 juli 1862, sida 2

ansigle var densamma, voro dragen må! hända ej så fina, proportionerna ej så felifria. Hon var icke lika lång som den-förra. Hon hade sin mors mörka, bruna ögon — tora och milda, med den jemna glans, hvilken mrs Vanstones ögon hade förlorat — och dock låg i deras uttryck mindre liflighet, mindre förfining och känsla; det var mildt och qvinligt, men beslöjadt af en viss lugn förbehållsamhet, som man ej. fann i moderns igte. Om vi djerfvas noggrannt granska hållandet, månne vi ej skola finna att öräldrarnas högre intellektuella förmögenheter och den moraliska styrkan i deras karakter på ett hemlighetsfullt sätt synes aftaga vid öfverflyttandet på barnen? Ar det ej möjligt att i dessa tider, då nervsvaghet och de lidanden som dermed stå i gemenskap på ett så försåtligt och smysgande sätt utbreda sig — är det ej möjligt att samma regel gäller äfven för de fysiska gåfvorna? ) Mor och dotter stego långsamt ned för trapporna — den förra klädd i mörkbrunt med en ostindisk schal öfver axlarney den andra mera enkeltien svart klädning med en slät, hvit krage och manschetter, och ett örkt, orangefärgadt band vid halsen. Medan de gingo tvers ötver förstugan och in i frukostrummet, voro miss Vanstones tankar uteslutande upptagna af den föregående aftonens koncert. Jag är så ledsen, mamma, att du icke var med oss, sade hon. Du har varit så stark och frisk alltsedan sista sommaren — du har sjelf sagt att du känner dig flera år yngre än förut — att jag är öfvertygad, att denna ansträngning ej skulle hafva varit för stor för dig.6 Kanske icke, min vän — men det var i alla fall bäst att vara försigtig.4