Aftonbladet – 8 juli 1862, sida 2

Klockan slog nio och minutvisaren skr fram tjugu minuter derefter, innan någre flera totsteg hördes i trappan. Efter slute af denna tid syntes emellertid två damer till sammans stiga ned tillfrukostrummet — mr: Vanstone och hennes äldsta dotter. Om mrs Vanstones personliga behag un: der en tidigare epok af hennes lif endas hade inskränkt sig till den för England egen domliga, blomstrande täckheten, så skulle hon längesedan bafva förlorat den sista åter. stoden af sin fägring. Men hennes skönhe hade, då hon var ung, öfverskridit gränserns för den nationela jemnlikheten, och hon bi: behöll ännu företrädet af de mera ovanligg behag som blifvit henne förlänade. Ehuru hon nu var på sitt fyratiofjerde år; ehuru hon under flydda tider hade lidit genom för: lusten af mer än ett af sina barn, och ge: nom långvariga sjukdomsfall, som hade följ på dessa förluster i fordna år — så bibe höll bon likväl ännu de rena proportioner, de fina drag som engång hade varit öfver sjutna med skönhetens beundransvärda frisk: het och glans, hvilka hade lemnat henne för att aldrig mer återkomma. Hennes äld sta barn, som nu vid hennes sida kom ned för trappan, var den spegel i hvilken hor kunde blicka tillbaka och återse bilden al sin egen ungdom. Der, i en tung fläta låg på dotterns hufvud det rika, mörka hår som på moderns hade blilvit alltmera grått. Der blomstrade på dotterns kind den sköna, dunkla rodnad som hade bleknat på molerns, för att aldrig mera återkomma. Miss Vanstone stod redan på höjden af ungdomens kraft och utveckling; hon hade fyllt sitt tjugusjette år. Då hon fiek i arf den mörka majestätiska karakteren af sin mors skönhet, hade hon emellertid icke erhållit lt dess behag. Ehuru formen på heurcs