Aftonbladet – 7 juli 1862, sida 3

UR EIS TT Te TS SO Ma TABS heE RENSA URNA ERA BAER TR Br Re hastigare avancement inom deras regementen. Den spänstighet och kraft, som behöfves inom armån, åstadkommes bäst, om den ständigt har ungt befäl — detta saknar vår armå. De fleste cheferne äro för gamla och trötta på tjensten; så äfven inom majors-, kaptensoch ryttmästargraderna. Vi vilja dermed icke förneka, att det ju finnes många kraftfulla inom dessa grader. Emedlertid, de gamle, som i allmänhet taga tjensten ganska beqvämt och ej heller äro besvärade af några pådrifvare uppifrån, tjena till följd deraf så länge de orka gå, så att de unge, hvilka både behöfde och borde avancera, se sig stängda, dels inom kaptensoch ryttmästargraderna, dels inom subalterngraden, tills de i sin tur, på sätt och vis blifva för gamla att avancera. Äfven de börja, då de ej se nägon möjlighet till avancement, att ledsna på tjensten och slappa af. En general borde ej få vara äldre än 60 år; en regementschef ej öfver 55 år; en major ej öfver 50 år, och kapten eller ryttmästare ej öfver 45 år; då skulle säkerligen armåns tjenstbarhet vinna derpå, ty avancementet blefve då lifligare, och om inom kaptensoch ryttmästargraderna endast de skicklige tages till majorer, så skulle nog de som borde blifva majorer, hinna vara det inon: 45:te året. Vårt pensionssystem och andra dithörande förhållanden borde alltså ändras, så att man kunde och vore pligtig taga afsked vid of: vannämnde ålder. Vi skola derom yttra oss vid ett annat tillfälle. Intet yrke har så stort behof af en menniskas fulla ungdomskraft i både fysiskt och moraliskt hän seende, som krigareyrket. I alla andra yrken kan den åldrige länge vara nyttig och verksam på sin plats. Landshöfdingen, domaren, biskopen och prosten kunna, så länge de ega sina sinnens fulla bruk, verka och gagna genom sina visa råd inom sin -verkningskrets. Deremot, då generalen, regementschefen, majoren och ryttmästaren ej längre kunna med lätthet sitta till häst hela dagen, om så fordras, och ej kunna uthärda fältlifvets alla mödor och försakelser, så äro de på sin plats oduglige. TLikaledes med kaptenen om ej han kan med sitt kompani mel lätthet springa i backar och berg och öfver gärdesgårdar, så är äfven han på sin plats oduglig. Vid ett infallande krig måste dessa då taga afsked: då avancera de unga för hastigt och utgå i kriget ovana att sköta de höga platser hvartill de befordras. Resultatet blir att armen får stryk, dess sköna krigareära fördunklas, fäderneslandet hotas, blott för det olämpliga systemets skull. Vi hafva sett af krigshistorien hvad armåeer kunnat uträtta med unga generaler och chefer. Napoleon Bonaparte var endast 27 år, då han, i spetsen för en usel armå, förvånade verlden med sina mest lysande vapenbragder. Då han blef kejsare, utvalde han bland de yngsta generalerna sina marskalkar, hvilka länge uppehöllo hans krigarelycka. Men marskalkarne blefvo för gamla och Napoleon förlorade icke blott slaget vid Waterloo utan äfven sin kejsarekrona. Vi veta hurru hans gamla marskalkar under ryska fälttåget knotade och började tröttna; de ville hem att i ro få tillbringa sin ålderdom i skötet af sina familjer på de präktiga slott de erhållit i förläning: de hade nog af titlar och rikedomar och voro dessutom utslitne af de många krigen. Napoleon yttrade sjelf på S:t Helena: Om jag hade i tid jafskedat mina gamla marskalkar, hvilkas äregirighet redan var mättad af titlar och rikedomar, och i stället gjort mina unga generaler tfll marskalkar, så hade jag ännu sutit mäktig på Frankrikes tron. Den general, som med kraftfull hand och säker fältherreblick nu tagit vård om nordamerikanska unionsarmen, Mac Clellan, är endast 37 år. gammal. Inom vårt eget generalitet har, märkvärdigt nog, vår hitintills yngsta general visat sig vara den skickligaste verkställaren af erhållna uppdrag. Att han ej fått visa några fältherretaran er är ej hans fel. Allt nog, de militära uppdrag han erhållit har han väl uppfyllt, och obestridligen är han den kraftfullaste, verksammaoch beslutsammaste af alla våra generaler. ärtill bidrager icke ringa, att han eger sin fulla ungdomskraft och blifvit uppmuntrad genom ett hastigt och välförtjent avancement. Hvad som vi tro äfven mycket bidrager till KA pre inom vissa regementen är det förargelseväckande och högst olämpliga system, som länge följts, att gardesmajorer utplanterats dirette som chefer inom indelta armen. Vi vilja härmed icke nedsätta gardesofficerarnes militära duglighet; tvärtom tro vi fullt och fast, att gar: desofficerare i allmänhet ega större skicklighet i det praktiska af tjenstens utöfning än flera bland armens officerare, och. detta helt naturligt, ty gårdesofficern ligger i ING militär tjenstgöring hela året om och har alltså större öfting. Vi klandra derföre icke, att gardesofficerare utskickas till indelta armen,; men vi klandra att de genast blifva chefer, ty härigenom inträffar att, emedan alla gardesofficerare naturligtvis äro fullkomligt okunniga om indelta armåns invecklade ekonomiska förhållanden, så kasta de sig i armarne på sina majorer eller regementsqvartermästare och låta dem sköta, dessa vigtiga. saker. Aro majorerna eller regementqvartermästarne kraftfulla och insigtsfulla män, som ofta händer, och che: fen deremot är vek, okunnig och obeslutsam; och ej har håg eller RENT att sätta sig inuti de nya förhållandena, så blifva de underlydande de styrande och chefen — en nolla — regementet till stor skada. Exempel finnas dock huru gardesofficerate, hvilka genast blifvit chefer inom armån, straxt med kraft fattat tyglarne, hastigt satt sig ini indelta armens förhållanden och ryckt upp sitt regemente ur dess dvala; men exemplen äro — det har endast varit sådana framstående personligheter, hvilka äro, som man säger, födda till chefer. Blefve tderemot skickliga gardeskaptener eller ryttmästare placerade som 3:dje major att I med vid ett indelt regemente, så blefte det både för dem sjelfve och armen förmånligast, ty då finge de så småningom sätta sig in i indelta armåns invecklade förhållanden, lärde småningom känna trupp och befäl och behöfde då ej — om de framdeles:erhölle Kaa, PN ng — ställa sig i beroende af sina underlydande. -Då skulle armån kunna få dugliga chefer af gardesofficerare. Som avancement inom gardesregementen vanligtvis är far hastig, så kunde på så sätt mycket unga officerare blifva placerade som majorer vid armen, hvilka till följd af sin ålder egde bLåde intresse, späntsighet och full ungdomskraft att hålla i en viss rörlighet. de gamla makliga kaptener med sina stora magar; hvilka nu gå på exercisfälten, svärande öfver regnets och solskenets menliga inverkan på deras åkerfält, och öfverlemnande kompaniets excercerande åt sina subalterner. : Pe unga, kraftfulla, nyblefna måjorerna skulle ha mindre undseende med dessa än regementsinventarier än de äldre, beskedliga cheferna. Vår mening är ej att klandra de hederliga kaptenerna för deras stora magar, det är ett naturförhållande, som de ej rå för — de kunna väl, med sin korpulens, vara lika redbara och mycket dugligare i många andra värf än den spenslige subalternen — men till militär tjenst äro de sannerligen, med sina tunga kroppar, fullkomligt odugliga: De ur a gardesofficerarne behöfde ej derföre