Aftonbladet – 7 juli 1862, sida 3

des, men han älskades tilika af sina underlydande, ty de sågo att hans stränghet endast var en ytterlig månhet om regementets anseende. Hade denne man nu varit chef så hade den omnämnde ryttmästaren redan varit skild från regementet. För ej länge sedan egde ett uppträde rum — inom samma militärdistrikt — 2 ett artillerire gemente der en officer, för bevista enskilta lumpna handlingar, med rätta af sina kamrater stämplades som en skurk. Saken bebandlades offentligen inför domstol och väckte uppseende; allmännz opinionen instämde med de rättänkande office rarne — men saken förföll; den med rätta bränmärkte officern tjenar ännu qvar och åtnjuter til: och med nu, som det säges, ett visst anseende. Hade detta regemente egt en chef, som varit mår om sitt regementes anseende, och hade han be sutit den moraliska makten öfver sina officerare. hade saken. aldrig blifvit offentlig och den ai kamraterna rättvisligen anklagade, blifvit tvingad att taga afsked. För mer än 16 år sedan blef en kompanichef vid ett af våra infanteriregementen af krigsholrätten dömd tjensten förlustig och ovärdig at: Kgl. Maj:ts och kronans tjenst bestrida — för bevista bedrägligheter och försnillningar i tjen sten — men han frikändes sent omsider af hög sta domstolen — Vi vilja ej nu inlåta oss i gransk ning öfver huru tvenne så ansedda domstola: kunna vara af så olika tankar. Alltnog, kompanichefen, med majors titel, fick behålla sir tjenst, och tjenar ännu qvar efter 16 — säge sexton — år, föraktad dock af underlydande ocl kamrater. Han tjenar qvar — stolt öfver si lumpna seger — mera af trots än af intresse för tjensten, ty han är af ålderdom fullkomligt otjenstbar. Hade den, som var regementets chef, då denne brottslige officer frikändes, varit mån on sitt regementes anseende, och egt det moralisk: inflytandet så hade äfven han tvungit den bränmärkta majoren att taga afsked. Vi kunna til lägga att inom denne majors kompani lärer råda en usel disciplin; och huru kan det vara annor lunda då soldaten finner att kompanichefen gå ostraffad, oaktadt begångna bedrägerier och sol daten genast straffas med tjenstens förlust för minsta snatteri. Det sorgligt ryktbara Djurgårdsuppträdet, deri några andra gardets officerare voro invecklade. hade aldrig inträffat om dessa officerares regementschef Inde med lika mycken stränghet hand haft den moraliska disciplinen bland sina officerare utom tjensten, som han vidmakthöll den militära disciplinen inom kasernen. Hade dessa unga officerare fruktat, att blifva utsatta för sin chefs obe vekliga stränghet, om de beginge några förseelser utom tjensten, så hade de sannolikt undvikit den lukulliska rummelmiddagen och till följd deraf äfven undsluppit det lumpna slagsmålet. Höga spel och nattliga, stojande rummel äro ännu, beklagligen nog, icke sällsynta såväl inom ardesregementena som inom armån. Hvems är felet om icke regementschefernas. Om regementscheferna mellan mötena hölle sitt hus ständigt öppet för sina officerare; om de unga officerarne visste att de hvarje afton vore välkomna inom chefens familj, att de der egde ett hem; och om regementschefen tillkännagaf för dem sitt ogillande öfver värdshusoch schweitzerilifvet, så skulle säkerligen de unga officerarne undvika dessa ställen och gerna söka sin tillflykt inom chefens angenäma familjekrets. Vore che fen ogift så kunde han ändock draga sina officerare omkring sig eller ombestyra att de finge umgås inom de ansedda familjer i staden. Bor chefen på landet så bör hvarje ung officer vid hans regemente, som ej har annan bostad. eller sysselsättning, få vistas fritt hos sin chef och der hafva sitt hem. Nu är förhållandet vanlien annorlunda. Då en ung officer kommer till den ort der hans regementschef bor, gör han sin skyldiga na blir möjligen bjuden på middag och sedan på en och annan större bal eller Supe hos chefen. -Voilk tout! På schweitzeriet eller vid prissebordet tillbringar han då vanligen de andra aftnarna. Under mötestiden borde chefens tält eller paviljong vara, mellan exercistiderna, tillgänglig för hans officerare, der de finge ogeneradt jäsa tidningar, röka sin cigarr, dricka sitt glas punsch m. m. Egpde de detta tillhåll och visste de att chefen ogillade det nattliga rumlet inom lägrets schweitzerilokal, så blefve det för dem båda trefligare och billigare att sammanträffa hos sin vördade chef. Man kan visserligen anmärka att detta representations lefnadssätt blefvej för chefen ganska kostsamt. Må så vara, men det är en nödvändig utgift, hvartill en chef måste bereda sig, om hau vill förskaffa sig det moraliska inflytandet och upprätthålla en god kårs anda och enighet bland sina officerare. Det gifves många exempel uppå huru chefen genom tillgänglighet och gästfrihet mot sina offi cerare verkar förmånligt på andan inom kåren. Vi äro ej så pedantiska att vi NS fördöma allt spel och alla glada samqväm bland officerarne, eller tvinga dem att ständigt stå under chefens uppsigt. Nej, må gerna unga kamrater glamma kring en rykande bål, samlas kring ett trefligt midda sbord eller vid: en glad sexa men må de då undvika det s. k. blocksupandet och det råa, stojande uppträdandet, som utom tjensten nedsätter dem i fvarie rättänkande samhällsmedlems ögon, och i tjensten verkar högst menskligt på disciplinen bland deras underlydande. Huru skall en officer kunna rättvisligen afstraffa en soldat för fylleri, då han vet, att samma soldat kanske sett honom sjelf, om icke full, dock mer än tillåtligt upprymd. å gerna unga kamrater samlas kring prissebordet, men endast för det tillfälliga nöjets skull, icke för att klå hvarandra, som man säger, på stora penningesummor. Bevisar det kamratvänskap, att den ena kamraten ruinerar den andra? Må gerna de unga oficerare, som sagt, sysselsätta sig med dessa oskyldiga nöjen, om för til fället ej andra stå till buds — men må chefen noga vaka öfver att ej ae unga öfverskrida den gräns, som upplysningen och civilisationen nu utstakat såväl för officerare, som för den enskilte medborgaren, hvilken vill åtnjuta aktning och anseende inom samhället. En utmärkt och aktad militärskriftställare, har för ej längesedan stält till armåns befäl ett tänkvärdt ord i sinom tid med fästadt afseende på det sig o.ta yppande öfversitteriet bland unga militärer. Äfven denna osed tillhör det regementschefen att utplåna. Många unga officerare, synnerligast vid deras första uppträdande på den militära banan, tro att med uniformen skall följa ett visst öfvermod. De säga ofta: blott jag sköter min tjenst, så har ingen att göra med huru jag för öfrigt lefver, ty jag är officer och mynuig.. En regementschefs första pligt då han får en sådan liten täta herre på sitt repen mente är att genast utplåna denna tanke ur den unges hjerna, genom att öfvertyga honom, att) oaktadt han är en myndig officer, så är dockl. hans regementschef den väktare, under hvars viljas bud den unge ovilkorligen måste böja sig. Inpräglas detta genast vid första sammanträffandet — då imponerar det — då är och förblir öfvermodet späkt. Vår mening är ej att chefen skall vara en hård despot eiler en spioner .nde polisman öfver sina officerares alla handlingar. Har han en gång förskaffat sig det moraliska inflytandet och hans underlydande finna att deras chef verkligen vill