Aftonbladet – 5 juli 1862, sida 3

och han sjelf, -.som är-en något egenkär ung man, delar också denna tanka. Harry skrattade och räckte Bessy handen, och Bessy tänkte inom sig att han var så vacker och ståtlig till sitt yttre, som hans hjerta var varmt och trofast. Om ej. ..vår berättelse närmade sig sitt slut, så skulle vi med nöje försökt att skildra denne Härry för läsaren. Som det nu är, kunna vi endast beklaga att han ej förr fått tillfälle att uppträda i förgrunden af vår tafla, då vi utan tvifvel genast skulle tecknat hans vackra gestalt bland våra mest framstående -personligheter. Vår erfarenhet af romaner säger oss att detta troligen är första gången berättelsens hjelte, d. vy. s. den -med alla fullkomligheter utrustade. älskaren, ej visar sig förr äw i bokens sista kapitel. Vi måste således skörda hela äran af denna nya anordning och-öfverlemna åt våra läsarinnor att skildra honom efter sitt eget ideal, då hvar och en åtminstone bör blifva nöjd med:honom. Slutligen ljöd det obevekliga främmande från bord och den sista afskedshelsningen vexlades mellan många svidande hjertan. Nästan förblindad af sina strömmande tårar tog Bessy farväl af Lotty och Lucy och :Hugo, som återkommit, samt ännu en gång af Lotty, hvilken grät som ett barn och ända till sista ögonblicket höll henne hårdt omfamnad. Gud. skall löna all din godhet, kärlek och barmhertighet .mot mig. Dina lyckligaste dagar skola komma härefter, det anar mig. Jag kan ej tro det, Lotty.tt Men jag tror det, och jag skall aldrig upphöra att bedja för dig. Farväl! Farväl min syster, glöm ej Mary Davis bibel, skrif mig ofta till. Gud välsigne dig!4 Och sålunda skiljdes systrarna åt, Bessy