Aftonbladet – 5 juli 1862, sida 3

ammal bekant skulle... — 4Det förstås, a röt i sin ordning köpmannen, att jag gerna bidrager dertill, och se här, till att börja med, femtio riksdaler: — Jag, tackar på den aflidnes vägnar, yttrade industririddaren, i det han.synbarligen rörd stoppade penningarne hos sig. Slutligen vågar jag hoppas, tillade han, att herr grosshandlaren med sin närvaro hedrar begrafningen. — Det förstås, det skall jag visst icke underlåta. Efter flera tacksamhetsbetygelser aflägsnade sig industririddaren. Det faller sig helt naturligt att man icke mycket sörjer öfver dens bortgäng ur tiden som, utan ringaste förmåga att reda sig sjelf, ligger isynnerhet gamla vänner till last; men vår köpman hade så mycket mindre skäl till sorg som-han hade en lifassurans på f. d. löjtnant W; — Längre fram på dagen var köpmannen ute i staden i affärer, då han på en till sin stora förvåning, blir varse löjtnant W lifslefvande. Samma resignation snarare för lifvet än för döden, samma röda näsa och slokiga hatt. Hvad, du lefver då! utbrast den förbluffade köpmannen. — Hvarföre skullejag inte lefva? frågade löjtnanten. — Men man har för några timmar sedan sagt att du var död! — Nedrigt förtal bara, för att skada min kredit och ruinera mina affärer! — Man här pungslagit mig på femtio riksdaler för din begrafning!4 — Du kunde ha gifvit dem åt mig i stället, så hade hvarken du eller jag blifvit Suud å begrafningskonfekten, förklarade den f. d. döde, aflägsnade sig med raska steg och förlorades snart ur sigte, något som man också kan säga om lifassuransen. (Il. Tidn.) FE BRA OS,