Aftonbladet – 4 juli 1862, sida 3

man ej vågar fråga honom om det älldraminsta. Men, Bessy, vill du ej säga mig hur det gick till — hvarför förbindelsen mellan er blef bruten?? Ar det dig ej nog att den är bruten, och att han ej mera tänker på mig? tBessy — du älskar -honom ännu!4 utbrast Lotty och slog sina armar omkring henne, jag ser det, jag är viss derpå! Säg mig allt — iåt mig höra huru din lycka blef funnen och förlorad. Finns det något skäl att dölja detta för mig? Nej, nej — men det är en sorglig historia, och den är för längesedan slutad. Lotty var envis, och Bessy måste dock slutligen gifva med sig, samt berätta hvad hon aldrig trott sig skola yttra ett ord om, sedan den dagen då Hugo Speckland sade henne farväl. Det var att rifva upp ett djupt sår, och mer än en gång kände hon smärtan deraf, medan hon talade, ehuru bon tillika vann styrka nög att med stadigare röst och lugnare utseende sluta sin berättelse. Har visste ej — han skall aldrig få vetaX, tillade hon, Satt jeg älskade honom af varmaste hjerta, just då, när han ansåg det bäst att skiljas — att: med den kännedom om hans ädla karakter, som jag då förvärfvat; kunde jag ej annat än älska honom: Han frågade ej derefter, men i sin obevekliga stolthet stötte han mig bort och vände sig ilrån mig. Och jag hade också min stolthet — och jag — ja, jag hade väl aldrig blifvit lycklig med honom, sedan han en gång förlorat förtroendet till mig. Jg hade också i börjän bedragit honom — oc han var en man som ej kunde förlåta något sådant. Ja, en man som skulle hämnats en oförrätt, men förlåtit en svaghet4, sade Lotty: det var döck synd ätt ni skulle skiljas åt, ni båda. Han stötte dig bort Bessy, men han har ej sjelf blifvit fyckligare för det.? Huru vet du det?4 frågade Bessy hastigt. Jag möter honom ibland ute, sade Lotty, och hör ofta talas om honom. Han försö