Aftonbladet – 3 juli 1862, sida 3

kats om hon fått fortfara dermed. Detvar ymt att utan ett enda ord, rycka denna förhoppning ifrån henne, och lemna henne jätt ensam sörja deröfver.. Hon kände ej sin fars karakter, och anade-ej huru fåfän; jalla försök att röra hans hjerta hade varit, jutan trodde med -ungdomens vanliga hänförelse att för kärleken var ivgenting omöjligt, -samt tyckte: sig i första ögonblicket orättvist iberöfrad ett bjerta som en gång kunnat lärtsälska henne. Det föreföll henne outhärdligt att ej på minsta sätt kunna bidraga till upplösningen iaf denna; gåta, på förklaringen hvaraf hot måste vänta så länge. En gång föll Lon på oden stanken att Lotty måhända öfverNm honomväträttvisans tjensteandar, men on förkastade genast denna grymma misstanke. Hon kunde. emellertid ej göra annat än afvakta Lottys besök, och hvarje morgon isen-tidning söka efter namnet Calverton; hvilket hon dock ej kunde finna hvaraf hon kände sig Betydligt lättare om hjertat. : I Bessy kunde sedan aldrig rätt påminna big huruhon tillbringade dessa ängsliga åtta ller tio, dagar, som sålunda skredo fram. Hon kunde ej ens sysselsätta sig med sin sömnad, och ingenting inträffade heller som störde den enslighet och ovisshet hvari hon befann sig. Slutligen kom Lotty tillbaka. Sent en afton, då redan fönsterluckorna voro skrufvade och Bessy, just skulle stänga porten, stod ,systern framför, henne. Bessy hade så länge varit ensam med sina än tankar, och utan att seeller-tala . vid någon mensklig vårelse, att hon med ett utrop af glädje störtade sig i Lottys armar, glömmande alla de förebråelser hon ämnat göra henne, som dock handlat efter bästa förstånd och i god afsigt. Oh! Lotty, Lotty, hvarför har du ej kommit-förr?4var det enda hon såde, när hon tryckte den irrande systern till sitt hjerfa. (Forts. följer.)