Aftonbladet – 3 juli 1862, sida 3

got besynnerligt, Han är alldeenom an språkslös, och under det hans namn och Hans dizter flyga öfver Europa, har han sjelf af Pden st nens? ingenting annat än den som är intryckt på hela Hen gör deriöre också mycket litet väsen af sina egna alster, och hans manuskripter skulle sannolikt ha blifvit spridda ät hundrade håll, om hans förträffliga hustru icke samlat och bevarat dem med sann moderlig ömhet. En egendomlighet, som i hög grad kryddar samtalet med denne man, är hans oändligt fina och skarpa blick för de komiska sidorna hos de personer, som han varit i beröring med — en blick, hvilken blott kan vara frukten af samma djupa kännedom om menniskohjertat, som framlyser af hans skaldeverksamhet; men det ligger ingenting bittert i dessa skildringar, de äro mildt humoristiska, och man ser alltid att han tycker om det han ler åt. Detärisynnerhet då hån omtalar sin ungdom och de personligheter, med hvilka han då umgicks, som denna humor blir riktigt lekande hos honom. Då kommer den tid fram, som han kallar ?mina pojksår?, den tid, då han redigersde Helsingfors Morgonblad? och drog i fält mot Tegner, Beskow, Dahlgren och många af den svenska litteraturens dåvarande heroer, hos hvilka han med stort skäl påpekade dels den affekterade nordiska hjeltekraften, t. ex. hos Arvidsson, som han ingalunda skonade för landsmanskapets skull, dels den fraseologiska klingklavgen, t. ex. hos — dock exempla sunt odiosa. Då han emellertid sednare, jag fror det var 1851, sjelf kom öfver till Sverge, mottogo några af de förr så hårdt angripna den då till litteraturens furste uppvuxne stridsmannen med all möjlig och passande vördnad. Redan morgonen efter hans ankomst Satt hofinarsxalken, skaldernas Nestor i furstens förmak och väntade. Vi nämnde Runebergs manuskripter. Af deras utseende viser det sig, dels att han i hufvudet mycket noggrannt utarbetar sjelfva diktens form, innan han nedskrifver den, dels att han har mera möda med rimmet än med metern. Första manuskriptet af Kung Fjalar? t. ex. är, på få ställen när, nästan alldeles fritt från rättelser. Fänrik Stål? deremot är mera öfverkorsad. Mycket af densamma är skrifvet under skaldens sjukdom, och han har begagnat apotekspapper, hvari chininpulvret låg, till att bära den märkliga dikten i dess först skrifna form. Han är, sågom man väl kan tänka sig, en vän af skön konst, men eftersom han Tlott sett hvad Finland sjelft har att erbjuda, är bans öga ej synnerligt uppöfvadt, hvilket han dock ersätter genom den genialiska inre blicken för allt skönt, som af naturen låter honom skilja mellan sannt och falskt, något hvartill vi vanliga dödliga måste uppöfvas genom studium och genom att länge se mästerverk. Han älskar musik, då denna rörer sig inom allvarliga sferer, och de stora mästarne från svunna århundraden äro honom kärast; fastän ban ingalunda är exekutör, händer det likväl att han sjelf sätter melodi till sina dikter, hvilken då födes rare med dikten i hans inre. Jag har sålunda hört en melodi till ?Soldatgossen?, hvilken upptecknats efter hens gnolande under det han utarbetade denna dikt. Den skall svårligen hålla stånd inför musici ex professo; men mig förefaller den utomordentligt egendomlig och, såsom man väl kan tänka, sammansmältande med texten. Såsom ett ganska upplysande drag ihans skaldiska utveckling erinrar jag mig följande: vi kommo till att omtala en eller annan för öfrigt glömd ädel gerning — jag minns nu icke hvilken. — Han säg en stund framför sig: Ån ja, sade han, låt den nu vara glömd, så få himlens historieskrifvare litet att göra. Jag menar, tillade han, Satt den historia, som skrifves och läsesi bimlen, är det förgätnas bistoria4. I huru hög grad har han icke då sjelf varit för Finland en himmelsk historieskrifv. re, då han i mångfaldiga, annars glömda drag skildrat för oss den doldsste, men derföre äfven mest himmelska sidan af det finska folkets kamp och lidanden. Äro icke Sven Dufva, Torpfliekan, Trosskusken och mn:r 15 Stolt sådana blad ur det glömdas historia? Fänrik Ståls Sägner4 ega bestämdt något som är beslägtadt med himlens sägner. Vi omnämnde huru Runeberg med geniets glädje njuter af det sköna i konstverket. Vi betraktandet af englahufvudena, hvilka halft osynliga dyka fram ur bakgrunden på taflan öfver den Bixtinska Madonnan, utbrast han en gång såhär: Sådana små välsignade epglar flyga sgentligen osynliga i luften omkring oss, hela lifvet är fullt utaf dem. Skalden sitter och fiskar efter dem, ibland lyckas det bonom att få tag om foten på en af dem och visa fram den, men de visa sig aldrig för mängden.? Under samtalet hade tiden skridit framåt, det hade icke fallit någon in att se på uret, man visste dessutom att då Runeberg väl kommit in i ett samtal, efbryter han det sällan förrän fram mot morgonen; klockan var half tre — nätten led till slut. Men samtalet förtfor oafbrutet i ännu tvenne limmar, och morgonrodnaden flammade starkt Öfver ryska oränsen. då det hlästea