Aftonbladet – 2 juli 1862, sida 3

sista decennierna: ennars varit det minstu, gifver den ärde professorn anledning till en undersökning om orsaken till detta förhållande, och kommer dervid ti: det resultat, att bestämmelser blitvit införda, som dels försvårat de föreskrifna profven för, dels förändrat hela arten och betydelsen af magistergraden. Härmed är protssorn icke fullt belåten, förmenande att ;rätthållandet af den filosofiska graden en den vetenskapliga bildningens lifs2a7, äfver som alt Smagisterdiplomet har har haft sin betydelse såsom ett intyg om männare bildning, och vidare att det samhä!let icke kan vara likgiltigt om cenna allmänna bildning sökes af få eller al många; om i vår, å. ena sidan materialistiskt sinnade, och å andra estetiskt förfi.ade tid, de studerande genast vända sig till fackstudier, för att på kortaste väg skyn. dn fram till näringar och embetsverk; om din vetenskapliga bildningen alltmera försvinner, för att lemna rum åt tekniska och clonomiska kunskaper — vetenskapens omoticerade resultater — eller åt den politiska och salongsbildningen — en förvekligad civilisulions vanliga följeslagare. — Han synes all-deles hafva förbisett att numera fordrar hvarje vetenskap, till och med hvarje dess uvuiderafdeinving sitt eget allvarliga studium, och att det numera endast tillhör mensklighetens söndagsbarn, : de rikt begåfvade nafrrerna, att bli stora i mer änf en vetenskap. Den lärde professorn knotar vidare strängelicen deröfver, att det ligger i tidens riktning att göra mycket för vetenskapen, men litet e!ler intet för vetenskaplig bildning4. Att man vill ha en kast af vetenskapsmän, men icke ett vetenskapligt bildadt folk; att man vill ha dyrbara samlingar och instrumenter, att man uppmuntrar vetenskapliga arbetens utgifvande, medgifver han visserligen : men alt samlingar och instrumenter begagnas, at dessa vetenskapliga arbeten läsas, derom, fruktar professorn, tbekymrar man sig alltför litett. — Tror farbror icke att i alla dessa utgjutelser ligger en stor obekantskap med verkliga förhållandet, att uppfattningen är i hög grad skef, att föreställningen det intresset för vetenskapen skall dö ut och alt inga vetenskapsmän skola uppstå, hvilket professorn profeterar, är mer än falskt? Men icke nog härmed. Professorn går vida längre. Han vredgas strängeligen deröfver, att med kännedom om trihandelsprincipernas riktighet och lyckliga resultat, har man äfven föreslagit importerandet af utländsk varat, hvarmed han förstår den vid 1848 års riksdag konungen medgifna rättighet att vid inrättningar för vetenskap och konst inkalla utländska män. Håren resa sig på professorns hufvud vid tanken derpå att detta förslag i presteståndet förordades af tre — biskopar. Han har sjelf för säkerhetens skull uttryckt sin häpnad deröfver genom att anbringa ett utropstecken. Han synes alls icke vilja medgifva att vetenskapen är en republik, ty han klagar öfver att Sman har konseqvent borttagit det ena efter det andra af hvad man kunde kalla vetenskapens privilegier: för den i skolans tjenst grånade läraren, för den som misslyckades eller utestängdes på den akademiska banan stod merendels fordom ett stort pastorat tillbuds, för den högre förtjensten ofta en biskopsstol. Med den dubbla tjenstårsberäkningens borttagande är denna reträtt afskuren. Man skiljer allt strängare mellan skola, universitet och kyrka — hvilket anses alldeles rysligt, och dernäst att biskopslönerna äro längesedan uttömda?. Till och med den kära studentexamen — zdenna kontakt med universitetet lärer vara för tidsödande, utbrister professorn och slutar med: faller äfven magistergraden ned till fackexamen för blifvende lärare, så frukta vi blir detta nådestöten för den vetenskapliga bildningen i Bverge.4 Jag försäkrar farbror att allt detta och mycket mera förekommer i ett akademiskt program, författadt anno domini 1862 af en professor ännu i sin fulla mannaålder och af sonen till den snillrike Agardh, hvars äfven i detta ämne frisinnade skrifter sonen antingen icke läst eller icke förstått. — Måhända skulle denne hafva tänkt och skrifvit helt annorlunda, om han lefvut cch verkat i en stor stad, i stället för i en helt liten. De upsaliensiska köpenhamnsfararne af. reste härifrån under storm och återkommo i heliregn. De vexlade talen äro icke ännu tillfyllest bekantgjorda; men det synes redan vara påtagligt att upsalaboerna icke ba utmärkt sig såsom vältalare. Kristiania universitet sände med sin ynglingaskara flera af sina äldre utmärktare talare. Upsala der emot ingen enda! Också ett tidens tecken från Upsala. Tillgifnaste Ivar Blå. Trafiken å statens Jernvägar. VR to RR RO ET RR NUDE I