Aftonbladet – 2 juli 1862, sida 2

kola alltid utölva sin retelse och äro så nycket säkrare-om sin framtid, som det i lenna konstnärs sätt väl finnes mycket perunligt, men så föga manår, som är möjligt: 08 en uttalad personlighet. Detsamma gäler om Tidemand, utom att han frambrinsar sina verkningar med menniskor och deas sorger och fröjder, i stället för att Gude ör det med berg, haf och skog. Beskådaen är båda tacksam för det tillfälle, de erjuda honom, att fördjupa sig, d. v. s. för n af de ädlaste njutningar som stå i menniskans förmåga. Disseldorf kan något räkna sig till godo utt ha dessa nordbor bland de sina, och norlen kan stolt låta dem beskådas såsom reoresentanter för nordiskt lynne. Detta äro påda i hög grad, ty de framställa ej blott: örträffligt natur och lif, i hvilka de känna sig hemmastadda, utan de återgifva lif och natur kända, tänkta, förhöjda i enlighet med ankfullt nordiskt väsen; realism. och ideaism, om hvilka nu så mycket ordas, mötas nos dem såsom sig bör. Båda ha insändt många taflor och bland dessa många af båda gemensamt målade. Det är vid Gude så väl som vid Tidemand svårt alt välja; vi vilja derföre blott säga hvilka som behaga oss mindre än de öfriga. Bland Gudes är det det ?norska fjeliandskapet, tillhörigt galleriet i Kristiania, bland: Tidemands haugianeroa, Den förra taftan gifver fantasien för litet, den sednare uttrycker ej nog djupt en liten sekts koncentrerade lif. Att beskrifva de öfriga tafiorna är öfverflödigt, man känner dem, de aa, der de varit exponerade, väckt uppsaeende, och om jag ej misstager mig, äre många redan mångfaldigade i tryck. Det iterstår blott att tillägga det faktum, att Tidemand är ett af expositionens lejon, att en stor menniskohop alltid samlar sig framför hans taflor samt atv man tränger sig geaom en rad ef salar, för att komma till den: aflägsnaste vrån af det nordvestra galeriet och för att, sedan man i hufvudgaleriet beiraktat bans likfärd, hans kortspelare 9. 8. V., äfven bese hans undandolda Skatekesförhör?, hans afsked, hans tgrannqvinnans hesök? och hans bröllopsfärd, hvars :andskap är af Gude. Dessa båda konstnärer är det, som förmått oss att sätta det norska måleriet framför det svenska och danska; deras landsmän finna i de beslägtade länderna sina likar. Bennetas hamn? är ett stycke af stor karakter, Capellens skog är fin och behagtg, Dahls vattenfallt utmärker sig genom stor korrekthet i teckning, fasthet i konturer och en nästan till det prosaiska gränsaade klarhet. Morten Millers norsk tallskog? återgifver hela den nordiska dysterhet, som kan vara lägrad vid växtlifvets gräns. Af norsk skulptur utmärka vi Borchs Söfverraskade flicka; hans andra arbeten, bågskytten, flickan med ägget? kan man ej frånkänna ett sträfvande efter berömvärd enkelhet, men det fattas dem behag och frihet i rörelse. Bland svenskarne lyser ganast Johan Fredrik Höckert mot oss med glänsande färger och tränger sig så mycke på sinnet, att han är sin afdelnings beberrskare. Hvilka taflor man än må betrakta jemte hans, så. kasta dessa sednare, som ofta äro af stora. dimensioner, sitt ljus och sina färger öfver de öfriga. Äfven hans ämnen slå an på oss, emedan de äro af etnografiskt intresse för oss, ty han målar, likasom Tidemand, sitt hemland Sverge; Dalarne, dess pitoreskt intressantaste del, samt Sverges besynnerliga: bihang Lappland: Det är förunderligt, buru Höckert genom sina färgeffekter, trots all trohet; förstår poetisera öfver dessa Lapplands inbyggare, ty Japparne äro smutsiga, skalliga, bredmynta och gula; han gör dem nästan mera behagliga än Dalsrnes kraftiga och vackra inbyggare. Något för mycket franskt lägger Höckert företrädesvis an på blott och bart situationen, på tillfället att visa sin konst, på det sköna målandet; innehållet, verkan på sinnet äro ej hufvudsåk för honom. : Derföre: skall han trots den största tekniska färdighet, trots den största färgvirtuositet, aldrig frambringa den verkan, som Tidemands små taflor, mindre väl målade, göra på hvarje betraktare. Klandervärd hos honom är äfven den kroppsstorlek, han ofta: ger sina taflor; det är en storlek, som vid genretaflor blott förstör illusionen. I det hela är Höcekert en utomordentligt begåfvadkonstnär, och Stockholm kan lyckönska sig att i honom ega en professor, som i norden fortplantar färgernas hemlighet. Höckerts historia är ganska lärorik. Han kom med ett svenskt stipendium till Paris. Efter en längre vistelse der, erhöll han ett bref från akademiens i Stockholm sekreterare, hvari de största förebråelser gjordes. honom, för det han sflägsnade sig från de i Siockholm för honom utstakade konstens vägar, tecknade och målade annorlunda, än man undervisat honom — och till dessa förebråelser bifogades en försäkran, att han icke på sin väg skulle ha någon framgång, samt till denna försäkran en hotelse, att man, om han icke bättrade sig och återvände till den akademiska, allenasaliggörande vägen, skulle taga från honom Tee Breftvet ankom till Paris, just när Höckert erhöll 1855 års verldsexpositions stora guldmedalj. Han skickade denna medalj såsom svar på brefvet till Stockholm, hvarpå man försäkrade honom, att brefvet blott varit ett skämt. — nn Och ehuru goda era afsigter än må vara, så finnes det någon, som aldrig skall tillåta