Aftonbladet – 28 juni 1862, sida 3

fröknar de Sainte-Aulaire eamt en engelska med det berömda katolska namnet Talbot. De unga flickor, som af dessa nunnor uppfostrades inom de fyra klostermurarna, uppväxte i afsky för verlden och tiden. En af dem sade en gång till mig: När jag såg gatustenläggningen, darräde jeg från hufvud till fot. Hon var blåklädd med en liten hvit mössa samt med den heliga ondas dufva af förgyldt silfver eller koppar på bröstet. På vissa stora festdagar, isynnerhet jå den heliga Marihas dag, tillät man dem såsom en stor gunst och den högsta lycka att kläda sig såsom nunnor och en hel dag göra hvad den helige Benedictus föreskrifvit. I början lånade nunnorna dem sina svarta drägter; men detta föreföll profant, och priorinnan förbjöd det. Endast noviserna fingo låna kläder. Anmärkningsvärdt är, att dessa utklädningar, hvilka utan tvilvel till en viss grad såsom ett medel till proselytmakeri tilläo3 och gynnades, voro en verklig lycka och vederqvickelse för pensionärerna. Det roade dem. Det var någonting nytt; de sågo annorlunda ut i dem. Det är barnslighetens uppriktiga skäl, om de också ej för oss verldsmenniskor kunna göra begripligt, hvad det är för lycka alt hålla en vigvattenskål i handen och timtals stå och sjunga. Pensionärerna vande sig vid och fogade sig efter nästan alla klosterbruken. En ung fru, som utträdde i verlden, lyckades det icke på flera år efter hennes giftermål att vänja sig al med att hastigt säga i evighet, när någon bultade på hennes dörr. Likasom nunnorna sågo äfven pensionärerna sina slägtingar blott i samtalsrummet. Det tilläts ej en gång sjelfva deras mödrar att kyssa dem. 585: långt gick strängheten i denna punkt. En dag fick en pensionär besök af sin mor och sin tre år gamla syster. Den lilla grät, ty hon ville nödvändigt kyssa sin syster. Detta var icke möjligt, Hon bad nu om tillåtelse att ålminstone få räcka ut handen att kyssa. Afven detta förvägrades, ja, det angågs nästan såsom en förargelse.