Aftonbladet – 28 juni 1862, sida 2

i arbetarens hand. De fåicke utan uttrycklig tillåtelse läsa eller skrifva något, hvad det än vara må. Efter tur måste de alla förrätta afbön. Detta är en bön om förlåtelse för alla der, alla fel, alla oförrätter och all obillighet, alla brott, som begås i verlden. I tolf hela timmar å rad, från kl. 4 på aftonen till 4 på morgonen, eller från 4 på morgonen till 4 på aftonen ligger den syster, som gör afbönen, på knä på stenen framför monstransen med hopknäppta händer och repet om balsen. Kan hon ej längre härda ut, så lägger hon sig framstupa med ansigtet mot jorden, armarne i kors; detta är bela lindringen. I denna ställning beder bon för alla verldens syndare. ?Det är storartadt ända till höghet? — säger Victor Hugo. Som detta sker framtör en påle, på hvilket ett ljus brinner, så säger man såväl vara vid pålen? som göra afbön?. Nunnorna sjelfva föredraga af ödmjukhet den förra benämningen, emedan ett begrepp om straff och förnedring ligger deri. Att göra afbön tager hela själen i anspråk. Nunnan vid pålen skulle icke se sig om, i fall blixten slogo -ned bakom henne. Dessutom knäböjer oafbrutet en nunna för det heliga sakramentet. Hon måste stanna der en timme. De aflösa hvarandra likasom vaktgörande soldater. Detta är det eviga tillbedjandet?. Priorinnan och mödrarne ha nästan alltid namn, i hvilka ett visst allvar eller en viss värdighet uttalar sig. De erinra ej om heliga jungfrur och martyrer, utan om tilldragelser i frälsarens lefnad, såsom ?moder Aflelse, ?moder Födelse?, ?moder Lidande? 0. s. v. Emellertid äro helgon-namn ej förbjudna. När man ser dem, ser man alltid blott munnen. Alla ha de gula tänder. Aldrig har något tandborste funnit väg ill klostret. Att putsa tänderna vore en början till. själens förderf. De kalla iogenting mitt. De ha ng som tillhör dem och få icke sätta värde p