Aftonbladet – 28 juni 1862, sida 2

or ter rt. ER 2 la representantens pligter, så hemställde talar en om det ej vore nog om valmännen för gin del oro nöjda och funno hr Blanches förmåga tillyllestgörande. Och ansåg tal. det icke heller ga liten vigt uppå att hr Blanche redan vid riksmöte förvärfvat vana och erfarenhet i iksdagsgöromålen. Innan tal. slutade ville han nföra en liknelse, visserligen något haltande, iksom alla sådana, men kanske ej alldeles otilämplig. Då den oförgätlige J. Ö. Wallin valles till pastor i Storkyrkoförsamlingen, så lofrade han dess medlemmar att icke lemna församlingen; men då han sedermera kallades till ;rkebiskopsstolen, svarade han icke destomindre: Efter I så enhälleliga hafven kallat mig så vill ag hörsamma eder kallelse.4. Tal: hemställde om ej fjerde kretsens valmän skulle försöka nåsonting i samma väg som erkestiftets prester, och vågade hoppas att det skulle ske med icke minlre framgång. (Allmänt bifall och instämmande rån alla sidor.) Hr Brascue förklarade att denna uppmaning smickrade honom, men gjorde hans förtviflan. Det vore icke af feghet han droge sig tillbaka, icke heller af likgiltighet för allmänna angeläzenheter; men han: kände sig icke mera ega den ihärdighet och helsa, som fordras för utöfvandet af ifrågavarande värf. Och för öfrigt trodde han numera att s: k. poetiska naturer, bland hvilka man haft den artigheten att äfven räkna honom, i allmänhet taga det hela något för varmt och något för kallt delarne. De kunna måhända väcka en storm och äfven stilla den; men för det tysta, lugna arbetet, hvarunder samhället småningom bygger, hafva de sällan handlag. De kunna ornera frontespicen på byggnaden och göra den intagande nog; men dåliga murare äro de för det mesta. Han ansåg alla slags elektriserande medel inom riksförsamlingen åtminstone för närvarande obehöfliga. sedan litteraturen och framförallt den periodiska Nn börjat med allt större noggrannhet medfölja de allmänna 5romålen, utkastande sitt perlregn öfverallt så att ingen del af samhället går ;miste om uppfriskningen. Talaren trodde sig visserligen ha ett godt medvetande derom att han såsom representant efter bästa förmåga sökt göra sin pligt, och detta medvetände vore särdeles godt för honom sjelf, ty ett godt medvetande är den bästa trösten i alla lifvets skiften och den enda, som äller i den stund man måste lemna allt som rit oss kärt; men ens eget goda medvetande kan icke vara tillfyllest för andra, som, isynnerhet hvad ett folkombud angår, ha mycket annat att fordra och hvilket allt han förut mer än tilräckligt påpekat. Han fortför således medsin anhållan att för denna gång slippa ett arbete, hvartill han icke ahsåg sig vuxen. Att draga sig undan i tid, det är att vara vis. Måtte man icke missunna honom ätt åtminstone för en gång få vara det! : Handlanden Boris bad att få såsom kandidat föreslå grosshandlaren Aug. Carlström, hvilken vore en praktiskt duglig man, som sjelf. brutit sig väg i lifvet och gjort godt bland folket. Han hyste derjemte friska åsigter och vore en fri och oberoende man, en omständighet på hvilken låge icke så liten vigt, anseende tal. män i denna ställning i allmänhet vara att föredraga framför embets hvilka alltid ha något band på sig genom sin ställning till förmän o. 8. V. Hr Brascue hemställde huruvida icke medan valmännen närmare betänkte sig på personer som de kunde vilja uppgifva, man icke kunde använda tiden till att lära känna de personers åsigter, som blifvit ifrågasatta och funnos här tillstädes, vändande han sig härvid i främsta rummet till hr Stråle, som inom komiteEn erhållit de flesta rösterna. Bruksidkaren Stråre kunde icke undgå att med en känsla af misstro till sig sjelf och sin förmåga hörsamma den uppmaning som blifvit Id till honom att här yttra sig. Han. befunne g här nemligen inför en krets af valmän, inom hvilken han kände blott få personer och vore sjelf känd af få. Han egde ej;heller synnerlig erfarenhet att föra till torgs hvad han möjligen tänkt. Men då han icke Toginie att säga något nnat än hvad han tänkte, och då han vågade örsäkra att de åsigter han komme att uttrycka icke vore några hugskott för stunden, utan hade sin rot i en innerlig öfvertygelse, så hoppades han vinna va!männens öfverseende med bristerna i framställningen. Han vore förvissad. att.man ej skulle af honom vid detta tillfälle begära någon detaljerad politisk trosbekännelse; utan ansåg han sig böra vidröra endast några af de vigtiaste bland de ämnen, som kunna förekomma 1 handläggning vid riksdagen. Bland dem satte talaren i främsta rummet frågan om en förändrad representation. Att de nuvarande stånden länge: öfverlefvat sig sjelfva var kändt redan är 1809, hvars konsttutionsutskott erkände, att den regeringsform det utarbetat var ett hastverk, hvarföre det ålade kommande: ständer att vidtaga de förändringar som tiden icke då medgaf att åvägabringa. Men det som för 1809 rs män: var. en sanning, är för oss en ytterlig nödvändighet. Dock vore talaren öfvertygads att intet förslag till representationsre form kunde påräkna att vinna framgång, så framt det icke erkände personlighetsprincipen renoch oförfalskad, d. v. 8. medgåfve valrätt och valbarhet åt hvarje medborgare. Af hvad tal. läst, af hvad han sett och erfarit under resor hade han funnit hvilket oberäkneligt inflytande det utöfvade att äfven den ringare medborgaren känner med sig att han är en del af det hela, att han har en röst med-uti samhällets angelägenheter. Med förvåning hade han sett huruledes i England personer äfven i de mindre bemedlade, de obemärktare samhällsklasserna hyste intresse för och egde kännedom om de allmänna angelögenheter, som voro föremål för lagstiftninens och regeringens handläggning, likasom de ände de-mera framstående politiska personligheterna. Väl hade man hört talas om reformförslag, som gingo ut på att i mer eller mindre mån bibehålla den gamla ståndsindelningen, så att t. ex. adeln skulte välja inom sig o. 8. V., men tal. vore fast öfvertygad att första vilkoret för att ett reformförslag skall ha någon utsigt att gå igenom är, att ståndsindelningen helt och hållet bortfaller. Vi kunde i detta hänseende hemta goda lärdomar från våra närmaste grannländer Danmark och Norge. Detlåter nästan som en saga, att Danmark, ett land som ända intill den sednaste tiden su under despotismen, nu är i besittning af en författning, som är en bland de tfriaste som finnas, medan vi, som dock skryta af en sekelgammal frihet, ännu drages med till den grad bristfälliga representativa former som våra nuvarande. I-afseende på beskaffenheten af-den representation som hos oss bör införas ansåg talaren sig ej böra inlåta sig på några närmare detaljer, utan inskränkte han sig endast att antyda, det han trodde inga andra vilkor för valrätten böra bestämmas än en viss ålder, att man är medborgare, d. v. s. betalar en skatt till samhället (ty att vara menniska vore för sig icke nog föratt komma i åtrjutande af politiska rättigheter),