Aftonbladet – 26 juni 1862, sida 2

den 26 Juni, Vi snnan haft tillfälle att medde j klar ur franska blad af de mest olika politiska färger rörande den ryska åtgärden att bland alla äldre och nyare segervinningar anefter blott fira en enda, nemligen slaget vid Pultava. Som man af dessa uppsatser sett, har denna åtgärd i ganska hög grad ådragit sig Europas uppmärksamhet; man scr deri en icke otydlig demönstration enot Sverge, och de som på afständ betrakta saken finna det helt naturligt och i sin ordning, att svenska folket icke lemnar denna demonstration alldeles obesvarad. Och när man besinvar, ett ryska regeringen icke en gång, bibehållit minnestesten öfver befrielsen från den stora invasionen 1512, utan endast öfver den dug då det nordiska lejonets? segerbana bröts, så måste man i sjelfva verket draga den slutsatsen, att Ryssland särskilt vill utmärka derna dag derföre, att den möjliggjorde eröfringen at Östersjöländerna eller derföre att den ryska regeringen icke kan undertrycka den harm, som hos kabinettet i Petersburg framkallats derigenom, att Sverge alldeles ort sig från inflytandet af den ryska politiken och ingått allians med Rysslands motståndare. inledningen må vara hvilkendera som helst. å påkallar demonstrationen onekligen ett svar från den svenska sidan, ett svar, som r enkelt och värdigt, utan tomt hot eller åfängt braskande, men som uttalar den svenska nationens stämning. Att åvårsida fira någon af de många dagar, då desvenka vapnen vunnit glänsande segrar öfver de ryska, skulle endast vara att imitera Rysslands maner och innebure icke några lämpliga repressalier. Deremot är den tanken god, att vi ä vår sida böra fira sjelfva Pultavaagen, icke med någon sorgelest, utan på ett itt, som visar att natiopen lefver och är vid friskt mod och att den med lugnt allvar kan tänka på det förflutna samt med hopp och tillförsigt blicka mot framtiden. Detär någonting origineli att fira en nederlagets dag. men vi kunna göra det, då vår ära på den dagen icke spildes, och det är under förhandenvarande omständigheter en vacker id, att välja just den dagen, då våra nationalfiender jubla öfver den olycka som drabbade svenska hjeltar, till att fira dessa bjeltars minne och åvägabrivga en varaktig minnesgärd åt den främste ibland dem. Sverge har äfven anledning att vid en dylik fest allvarligt blicka tillbaka på den vändpunkt i dess egen historia, som inträdde med den 8 Juli 1709. Redan i sträfvandet att verkliggöra hjeltekonungens stora tanke, det gamla Polens återställande och de tartarisktmongoliska s. k. ryska nomadstammarnes tillbakaträngande från Östersjön, låg någontiog som är väl värdt att i tacksam hågkomst bevaras. Vi tro, att de lärdomar, som Sverge såväl af denna förlust som af andra sedermera inträffande hemtat, icke varit utan frukt, i det nationen sålunda blifvit hänvisad till en politik, mera riktad på fast sammanslutning och inre utveckling än på yttre utvidgning och kolonisation. Utan tvifvel var det svenska väldet i sin äras mest lysande dagar Mtid ett civiliserande välde, som ännu lef ver i kärt och tacksamt minne hos de folk som lydde under detsamma, och det skilde sig härigenom himmelsvidt från dessa eröfrare, hvilka från ett barbariskt stamhåll såsom utgångspunkt utbredt sig härjande och underkutvande öfver andra redan på en viss grad af utveckling stående folk. Men det sunda fo!kmedvetandet har redan börjat inse, att det är på den inre kraftutvecklingens väg ochitrofast samverkan med stamförvandter som en nation säkrast uppnår sin bestämmelse. — Vi tro emellertid, att de Svenska män, som fordom ärligt och med oförliknelig tapperhet kämpade icke blott för krigsäran utan för ett högt men tyvärr oupphunmnet mål, äro väl värda en hyllning, hemburen dem af tacksanima landsmän. Och ur denna synpunkt betraktadt tro vi, att en at Pultavahjeltarne helgad minnesfest under nuvarande förhållanden skulle vara fullt berättigad. Vi ha också anledning at tro det en sådan kommer iill stånd och ati personer af de mest olika politiska tendenser komma att träda i spetsen för denna rent nationella lfsyttring. så Den mängd af eldsvådor, efter all anledning egande sin grund i mordbrandsanläggningar, hvilka nästan samtidigt förhä ans klad DL. oo 2 AR AR AA