Aftonbladet – 23 juni 1862, sida 2

jaga den önskan, som hela tiden varit hans käraste. förhoppning. : : Hugo, sade han, du älskar henhe änDu — du kan ej bedraga mig. För sista gången ber jag dig — uppsök -heone ännu en gång — du kän ej neka mig — nu. Jag måste. Min sista bön! 4Nej, jag kan ej uppfylla den?, sade Hugo efter en Dl sam yada jag kan det ty det vore blott att ännu mera öka den tyngd som hvilar på mitt hjerta, det vore blott att ännu en gång väcka misstankar och tvifvel, som jag sökt qvälva — betänk detta, Stephen, och förlåt mig. Bed mig om allt annät och jag skall göra det — Gud är mitt vittne att denna pröfning ät förfärlig !? Gud gifve dig gladare dagar härefter än förut, det är min bjertliga bön, sade BStephen med ännu, svagare stämma; farväl, broder — jag vill dö — så här!? ; ; Hugo Midkade sitt farväl och tryckte häns Band samt böjde sig ned och kysste Honom som han varit ett barn. Och lugnt som ett barn inslumrade han, med Huzos hand i sin, och döden andades sin blekhet på hans kind, och sorgen låg tung öfver hvarje bjerla i Specklandska häset. Slut på fjerde afdelningen. Mss ——