Aftonbladet – 21 juni 1862, sida 2

ock från hjertat som blodet utströmmar lifgifande till organismen, det är detta som trognast ser skaplynnet tillkänna, under det ögats skärpa fta missledes, omdömet ofta förfelar sitt mål. Jet är så studentmötena hafva verkat och skola erka, lifgifvande, väckande, sakta och småningmm genomträngande norden med värman och tyrkan af en stor tanke, vissheten af en djup, rubblig öfvertygelse. Inför denna skola ögonlickets små tvister, tvifvelsmål och farhågor förvinna som det lätta skummet, hvilket krusar tan till tecken af rörelse och fart hos den stolta loden. Har i nordanlanden den. blinda fördonen, det ovissa nitet, den stela sjelfviskheten ned framgång motarbetat kärlekens och sjelfippoffringens ande, så tilshör detstudentmötena ut söka upprycka dessa söndringens frön, att ned kraften af en fast förtröstan stärka den tvifande och tvekande, hopbinda de brustna läncarne. Der sålunda en gemensam ande lefver, ler måste han ock till slut framträda som sådan den yttre verkligheten, ty det är anden, iden, som be-tämmer det yttre och ej tvärtom; må blott anden få vaka fritt och utan hinder, så skall han snart, förrän vi veta deraf, hafva omgestaltat det yttre till ett fullständigt uttryck af sig sjelf! Det illhör ej oss att orda om: de medel och vägar varmed målet kan nås, men det hör oss till att udrig förlora ur sigte detta stora mål, att städse förryckt fästa vår blick och vår främre förhoppning vid detsamma, att aldrig låta det undanskymmas af ögonblickets strömoln, sjelfbedrägeriets drömbilder eller hotets åskskyar, och att aldrig frukta utsäga hvad vi anse för vår framids skönaste uppgift. M. H. Dessa betraktelser tränga sig ovilkorigen på mig, då jag nu å mina kamraters väg nar gär att hembära våra danska bröder vär varma tacksägelse för den skål som blifvit oss egnad. Då jag sålunda kastar en blick tillbaka på den tillryggalagda banan, på den tid som förflutit sedan va studenter fösta gången aflade gästbesök i eder hufvudstad och på de resultater som dessa förnyade gästbesök haft, så kan denna blick icke länge sväfva omkring den skandinaviska nordens länder, innan den med förkärlek fäster sig vid ett bland dem, nemligen Danmark. Hvar, om icke här har första tanken på dessa möten upprunnit, hvar, om ej här lades det frö, som med älskande händer omhuldadt uppvuxit till ett träd, hvars rötter och grenar sprida sig öfver hela norden och i hvars skugga så många stora krafter, så många ädla sträfvanden verkat till nordens ära och gagn? MHvarhar nordens gamla hjeltekraft och okufliga, öfvermakten trotsande mannamod blifvit isednaretider så ärofullt upplifvade som i Danmark? Hvar ändtligen har den id, som fört oss hit, med sådan trohet blifvit förfäktad, funnit så varma, ihärdiga, insigtsfulla försvarare som här? Det spriddes ett rykte genom våra leder, att Danmark och dess studenter kallnat för nordens stora sak, blifvit liknöjda för hvad de fordom ansågo dyrbart och heligt. Behöfver jag säga er, att värt förtroende till eder icke ett ögonblick. rubbats? Hade vi ej varit vissa i vår öfvertygelse, sannerligen vi hade ej då kommit hit; och huru skönt har ä denna öfvertygelse blifvit bekräftad och belönad! Det ändlösa jubel, hvarmed den stolta kungastaden mottog oss ringa studenter i sin famn, hvad betydde väl det annat, än att tiden, långt ifrån att försvaga, stärkt och befästat våra bröder i deras kärlek och tro, deras gamla bepröfvade tänkesätt om värt gemensamma mål? Och då helsningssången klingade oss till mötes, der vi stodo mellan trons och vetenskapens tempel, då helsningsorden, tagna ur Danmarks hjerta, sökte och funno vägen till djupet af vår själ, då förstodo vi er bättre än någonsin, och i förhöjdt ljus framstrålade för vår inre syn i qvällens sena timma det treeniga nordens höga, stolta, kära bild. Så hafva vi funnit dig, Danmark, under dessa kära stunder, så skola vi ock framgent finna dig, lika vaksam, trogen och orubblig, som den Gud, hvars bild strålar på eder nyförvärfvade fana; du skall förblifva allt förrn tg ej blott nordens andlige väktare, som ständigt ger tillkänna hvad det lider med tidens ur och vakar öfver att icke norden inslumrar eller blir efter i menskliga andens stora utvecklingsgång, du skall äfven vara dess väktare mot svek Och våld, en väktare hvars blick spejar från Nordkap till Eidern, som icke förlorar ur sigte söderns förpostkedja, der den lurar på nordens rättmätiga egendom, ej heller låter sig bedåras af dess lockelser. och fagra löften, icke förskräckas af. dess hotelser! Så skall du stånda ända till Ragnarök, till. dess skymningen stundar och de tre med förenade sköldar utgå till den sista striden attsegra eller dö tillsamman! Med denna sköna framtidsutsigt framför mina blickar är det som jag å de svenska studenternas vägnar föreslår en skål och höjer ett varmt lefve för Danmark och dess folk t Utfygten till Nord-Seland den 14 började und r ypperligt väder. Klockan 9 lördags mörgon samlades de 930 deltagarne i utflykten: till Nördseland och anträdde, sedan först Oehlenschlägers minnesstod å S:t Ann plats blifvit helsad med sång, resän å trenne ångbåtar sundet uppefter, följda af dånande hurrarop från Langelinie och Toldboden. Under musik och sång gledo skeppen förbi strandvägen och Klampenborg, belsade från land med hviftningar och kanonsalut. Vid landningsplatsen å Rungsted var en äreport med en enkel och hjertlig inskription upprest, och landtfölket hade i stor mängd samlat sig, mottagande studenterna med hurracop och blomsterkastning. Vid Rungsted egnades en hyllning åt danske skalden Evalds minne vid det öfver honom resta monument; hvarefter färden till fots anträddes genom de vackra bokskogspartierna till Hörskolm, i hvärs slottsträdgård en riklig måltid var uppdukad. Under intagandet af densamme nelsade distriktsläkaren Möller de unga gästerna välkoinna. Efter slutad måltid arrangerades i hast en bal: champöetre, interfolierad med sång och lekar. KI..3 e. m. tac: kade kand. V. Rode Hörskolmsboernaå, hvarefter, sedan för tillfället författade versar blifvit sjungna, man bröt upp från slottsträdgården och drog in i sjelfva staden, hvarest å gatorna var anordnad en rad af ej mindre än 250 vagnar, på hvilka. man ou satte sig upp och så bar det af till Fre deriksborg, dit ankomsten skedde kl: 6 e: m: Då man besinnar att den lilla stadenalle aast har ett par tusen invånare, finner man hvilken storartad gästfribet här utöfvades då staden gaf nattlogis och vivre åt, 930 studenter. Intåget i Frederiksborg var särNej.? Tror ni att er bror någonsin verkligen älskade henne?? Mera än sitt eget lif, sir.? Jag kan ej beorina det. Skulle det allt