Aftonbladet – 21 juni 1862, sida 2

Då — skall jag också getna se honom här. Bessy räckte honom handen och sade: Vi måste nu säga hvarandra farväl. Ja, det skall ändå ske; förr eHer fed: nareX, svarade han; jag har vart sjelfvisk och alltför länge behållit dig här. Farväl.4 Hennes hand hvilade i hans och hon böjde sig öfver honom, deras blickar möttes och han sade: i jag är svag, jag hef alltid varit det, och detta mitt fel öfvergifver mig ej — jag ämnar bryta ett löfte, Bessy, ett löfte som jag i går gaf min broder Hugo. 0Q nej, nej! Görinte det!4 utropade hon. Det var ett förhastadt löfte, och det är ett barmhertighetsverk att bryta det. Bessy, du tänker ju ej med bitterhet påchonom? Nej, hvarför skulle jag göra det? En gång, långt härefter; skall du tänka ör honom, Bessy, så som en dunkel ening: viskar till mig, så som du fordom gjorde: Då du och han mötas i denna framtid, hvarpå jag hoppas, vill du då påminna honom om mig och kanskea7 ak! kanske. skall mitt namn. då bära frid till edra-hjertan. Det finnes blott en som jag under mitt illa använda lif älskat mer än honom, och hans framtid är dyster och bedröflig att tänka på. Stephen, är ej detta barnsligt taladt? Din bror och jag kunna ej, vilja ej mera återse hvarandra, våra vägar gå åt skilda håll. och kunnå ej sammanstöta.. Och om de-äfven gjorde det, min dyre vän, hvad betydde det väl för oss?4 q tJa, hvad betydde det för er4, hviskade Stephen, vi skola ej meravstala deromitt Tänk blott någon gång derpå, Bessy, ty rerlden är underlig, och man vet ej hur rågonting i framtiden skall gestalta sig.