Aftonbladet – 19 juni 1862, sida 2

Omöjligt. äStephen, det skall kanske glädja dig at höra sanningen, och Gud är mitt vittne at ag ej i denna stund afundas dig ett ögon licks fröjd.S Han lutade sig ned öfver den sjuke och hviskade med osäker stämma: Hon älskade dig, och ingen annan än dig. Den dag då hon samtyckte att blifva min maka älskade hon dig. Vid vårt sista samtal erkände hon detta, och jag upprepar, på min heder, endast hennes egna ord.t Utan att afvakta svar återvände han till sitt arbete, som han med all sin fordna ifver återtog. Han trodde sig hafva beredt brodern en glädje med de ord han nyss yttrat, huru förödmjukande för honom sjelf de än voro, och han hoppades att derigenom hafva för alltid omöjliggjort återupptagandet af detta ämne. Men han hade misstagit sig; dessa ord ökade endåst Stephens smärta, ty han insåg endast ännu klarare omöjligheten af att någonsin mera sammanföra Hugo och Bessy på lifvets törniga stig. : Innan han ännu fattat sitt beslut att för alltid uppgifva SAL om Bessys kärlek, hade Stephen dock stundom föreställt sig att hon älskade honom, men hade ej sökt erhålla visshet. derom, och han skulle velat gifva hela verldens skatter, om han egt dem, för att ej heller nu veta något bestämdt i detta afseende. Den visshet som broderns ord medförde plågade honom, ty den visade hvad som kunde hafva blifvit hang lott, om helsa och längre lefnad förunnats honom. Denna tanke tillintetgjorde jo en gång all hans sträfvan att med un-. ergifvenhet bära sitt öde. Hugo! sade han slutligen.)