Aftonbladet – 14 juni 1862, sida 2

eller snarare åt det fordna konungariket Polen återställda sjelfstyrelsen inom kort kan efterföljas af en särskild konstitution för denna stat. Härvid kan genast anmärkas. att en särskild konstitution icke kan bli hvarken földjen af eller bihanget till en gif: ven eller återgifven sjelfstyrelse, af det helt enkla skälet, att den är sjelfva vilkoret derför. Hvad betyder väl i sjelfva verket det omfattande ordet sjelfstyrelse, om det ej stödes af en sammanfattning af konstitutiva åtgärder, egnade att betrygga dess trogna. tillämpning, dess stränga iakttagande? En annan fråga är denna: Huru skall Ryssland, åtminstone för närvarande de! fordna konungariket Polens moderstat, taga detta löfte om sjelfstyrelse, denna förhoppning om konstitution, som förespeglats ett område och ett folk, hvilka för närvarande äro subordimerade, då det sjelf är beröfvadt dessa. ursprungliga välgerningar? Man bör således ensamt al detta faktum. om det kommer att stå fast, vänta sig de betänligaste oroligheter och sträfvanden i det vidsträckta kejsarriket Ryssland och isyn: nerhet i det egentliga Ryssland, der jäsningsTämnen till insubordination icke, hvarken vid universitetet eller annorstädes, afvaktat denna omständighet för att byta ut. Man frågar sig slutligen, huru det kommersig, att storfursten Konstantin, en ganska myndig person i hela rikets angelägenheter, samtycker att rent ut sagdt landsförvisa sig till. en af dessa simpla provinser med en titel, som ej är nog hög för hane börd, samt opinioner eller fallenheter, som icke heller tyckas befinna sig i jemnhöjd med hans sändning. Man söker förklara gåtan för oss genom att säga, att denna furstes speciella-sändning skulle vara, att bana väg för sin bror storfursten Michael, hvilken skulle inom kort bli utnämnd till vicekonung i Polen (lyckligare häri än sin kejserliga bror), saröt utan tvifvel ha i uppdrag att grundlägga denmns sjeltstyrelse och proklamera denna konstitution, om hvilken det talas, ehuru hittills blott alltför sväfvande. Men äfven härvid skall läsaren, bura föga tviflanda han än är, det vill säga hurumyeket godtrogen, fråga sig, måhända förgäfves, hvarföre man icke i denna angelägenhet genast börjar i början, hvilket tyckes vara naturligt, och af hvad skäl detär storfursten Konstantin, den mest inflytelserika och mäktiga mannen i Ryssland (näst efter kejsaren; hoppas vi), som får det besynnerliga uppdraget att bryta väg för en mycket berättigad popularitet, i detta fall för en ai sina bröder, som, sade vi, är mycket mindre vigtig än han. Den hittills högst tvifvelaktiga förklaring. hvilken vi för vår d1 tro oss kunna och böra gifva öfver dessa facta, stöder sig på följande två hypoteser: Antingen är den ätgärd, som vidtagits i Polen, en af de tuser evolutionerna af kejsar Alexander II:s i god afsigt följda och välvilliga, men utomordentligt vaeklande politik, och följaktligen får man ej fästa alltför stor vigt dervid för de många vexlingars skull, hvilka kunna följa denna sak likasom i så många andra. Eller också är det en åtgärd af en ren ock icke af en jemvigtseller filantropi-politik, som föga intresserar Polen och helt enkelt står i samband med den allmänna politiken i Europa. Låtom oss vara tydliga, hvilket kabinetterna ej synnerligen gerna äro: det är ännu något obestämdt, men med blifvande påföljd, fråga om en allians mellan Ryssland och Frankrike. Dessa båda makter ha nyss eseglat eller åtminstone inledt den, genom att med fullkomlig samdrägt tillsluta det orientaliska krigets afgrund och på ge mensam bekostnad reparera de heliga ori lugnt säger sig hafva insett att ni båda ej passa för hvarandra, den mannen är ej vär en plats i min älsklings hjerta. Vill du be: rätta alltsammans för mig och dina båda andra vänner der nere?4 Ar mr Parslow här? Ja, han kom för att dricka tå med oss och hvila sig litet. Om någon kan trösta och uppmuntra dig, Bessy, så är det ban. Men Bessy ville ej upprepa sitt hjertas historiasHon ville anse den såsom för alltid glömd och dold för allas blickar. Den hade varit kort och bitter, det vore blott smärtsamt att berätta der och hon svarade: Nej, nej, det tjenar till iogenting; detär ju nog om de veta att det är slut mellan ugo och mig, och att vi båda äro nöjda dermed; Han är ej så mycket att tadla som jag — lofva. mig att äldriguppsöka honom och att aldrig med ett förebrående ord öka hans smärta, sonr då skulle blifva större än min till och med. Men —4 Lofva mig det, dyraste mrs Wessinger, lofva mig det, s Mrs Wessinger gaf det begärda löftet och började sedan att tala. lugnande och trö-i stande ord till den stackars Bessy, hvilka ej förfelade sin. verkan, tydde kommo, som allt hvad mrs Wessioger vid dylika tillfäl-j. len sade, från bjertat och innehöllo någoti bättre än verldslig visdom och klokhet. j Hon sågatt Bessy led djupt, och ledd afl. sin qvionliga finkänslighet sökte hon ej attii genast bringa den unga fiickan ifrån: dej: bittra tankar. som upptogo henne, väl ve-j: tande att en djup sorg ej kaw skakas. bort! som en regndroppe,. utan. hon talade om un: I: dergifvenhet för Guds vilja och tro -på hans : kärlek, som uppenbarar sig äfven i de hår-i daste pröfningar samt litade för öfrigt påj tiden och Bessys ungdonr. Då de kommo ned var Bessy lugnare,l: och det var temligen långt lidet aftonen, 1 d då hon förvånade Mary Davis och mr Paår