Aftonbladet – 11 juni 1862, sida 2

STOCKHOLM dou 11 Juni. Den märkliga stiltje, som nu en tid varit rådande på den europeiska politikens för icke längesedan så häftigt upprörda ocean, synes, då man tageri betraktande de många brännbara ämnen, hvarmed atmosferen är laddad, icke utgöra någon säkerhet för etl fortfarande lugn. Men under det man än rån det ena, än från det andra hållet otåligt eller bäfvande afvaktar det luftrenande eller förhärjande ovädrets utbrott, tyckes emellertid ingenting vilja passera i den stora politiska verlden, der änna fortfarande förmärkes en orörlighet, som kan bringa korrespondenter och revyförfattare till förtvif!an. Att en storm emellertid är i annalkande, kan man sluta till af flera tecken, och ej minst deribland af de väl svarfvade Öredliga fraserna makterna emellan, på samma gång de midtunder de ömsesidigt vex:ade komplimenterna stå med spänd hane emot hvarandra och i oerhörda rustningar uttömma sina länders finanser. Afven i det gamla, fria trygga Englend tyckes man för ögonblicket halva förgätit den vanliga par:amentariska lifligheten och kamplusten samt med en der sällspord tröghet och oro afvakta hvad som komma skall. Om denna för England ovanliga företeelse yttrar sig ett tyskt blad nyligen på följande sätt: 5å vidt vi kunne erinra oss har i Englands hela historia ingen parlamentssession försiggått så ytterst lugnt och fredligt som den nuvarande. Det tyckes som om det stora örikets alla parlamentariska och politiska krafter höllo ferier. Der finns nu intet hårdnackadt motstånd från öfverhusets sida, ingen reformid, som bringar allt i jäsning, ingen lidelsefull kamp om portföljer, ingenting annat är ett afgörande af de oundgängligt nödiga, kurranta målen för dagen. Palmerston sitter efter allt utseende lika fast i sadeln som någonsin en engelsk minister kan göra det; tories och whigs ha slutit ett slags vapenstillestånd; Manchesterpartiet och radikalerna hör man knappt talas om; öfverhuset och underhuset lefva på en så vänlig fot, att lordkansleren och talmansen häromdagen gjorde upp med hvarandra eit litet målskjutningsparti. Och likväl saknar den engelska politiken ingalunda allvarliga och vigtiga frågor. De gamla partierna finnas ännu qvar och deras afundsjuka fortfar. Anledningar till häftiga strider saknas ej heller. Reformfrågan och ministerens löfte att befordra densamms är änvu olöst; det stereotypa förslaget om sluten omröstning har förnyats, men man gör sig af dermed nästan som ett skämt, och Palmerston visar sig ej förr i huset än diskussionen derom är slutad. Budgeten erbjuder ett rikhaltigt ämne för oppositionens talare, och militärstatens växande storlek skulle vara ett ganska tacksamt tema. Torypartiets ledare utgjuta sig ock visserligen i klagomål öfver de ofantliga skatterna: Disraeli klandrar detaljer i Gladstones budget, men man vågar ej uppställa några motförslag eller föreslå en minskning i budge ten. Samma förhållande eger rum i atseende på den yttre politiken. Hvilka rika ämnen ligga ej här öppna för en opposition. — Italienska, joniska, orientaliska, amerikanska, mexikanska och andra frågor — hvad kunde man ej göra a! allt detta. Men oppositionen har helt och hället ombytt natur. Derby tiger, Disraeli är ytterst förbehållsam. Då och då uppträder blott en och annan ur de djupa le derna, någon irländsk katolik, för att lägga i dagen sina sympatier för Pius IX och Frans II, eller ock någon för Österrike svär mande diplomat af gamla skolan, för ti ge luft åt sin förbittring emot Piemont:; men det ligger ej: något rätt allvar i allt