Aftonbladet – 4 juni 1862, sida 3

aven 1 sjellva verket visat sig al de gemensamma företagen. Om skogshushållningen och frågan om hvilka lagstiftningsåtgärder man kunde anse lämpliga för att befordra skogarnes återväxt, yttrades den tanken, attlagstiftningen icke kunde gå längre än den gjo:t, att fleralandtbruksmöten måst lemna denna fråga oafgjord, och att man måste åtnöja sig med att hoppas det bästa af hvarje enskilds förståndiga åtgärder, lämpade efter lokaliteterna. I afseende på metoden att återställa barrskog efter skedda afverkningar var det egentligen blott en talare som yttrade sig, men denne likväl med en på både vetenskaplighet och praxis grundad insigt i ämnet. Han ansåg blott tre sätt finnas att åstadkomma nya plantor. (Det fjerde momentet utgöres af den icke mindre vigtiga frå gan, att från förstöring skydda de plantor, som på ett eller annat sätt befunnes växande.) Det första sättet var, att lemna åt naturen att så frön på den botten, som en gäng — på ett eller annat sätt var blefven bar. endet anmärktes. att lång tid dervid gick förlorad, dels emedan det icke alltid lyckas att få ett frö-år, dels emedan den mark, som är bar och fri från träd, oftast har en mängd växter, förnämligast moss-arter, hvaraf den öfvertäckes, så att det lätta trädfröet icke kommer ned till sjelfva jorden och fördenskull icke kommer i tillfälle att gro och slå rötter På det sättet kan man antaga att tio till tjugo år förgå innan. genom naturlig frösådd en sådan mängd plantor Nppett att de framdeles kunna utgöra ett ordentligt skogsbestånd. Det andra sättet är att begagna handsådd. En talare ansåg likväl den metoden icke vara så tillförlitlig, ej ens så snabbt fruktbringande som ett tredje sätt, nemligen plantering. Han ansåg den unga brodden, om man så får kalla den, vara mera utsatt för förstöring genom betet, då, på de upphackade rutor der fröet var utsådt, genom mossans undanrödjande, grässlag på stället uppväxte och lockade den betande boskapen till stället, då de späda plantorna fingo följa med gräset till förtäring. Det tredje sättet, som: talaren förordade, var att utsätta plantor. Dessa voro redan större då de utplanterades och kunde fördenskull hoppas litet säkrare tillvaro. Kostnaden för de två sednare sätten, jemförda med hvarandra, upptog tal. efter erfarenhet till 5 rdr 75 öre för såcden och omkring. 10 rdr, således nära dubbelt, för det sednare sättet, men hvilket han ansåg uppvägdt genom den säkrare uppväxten, äfvensom han fann den metoden särdeles lättad derigenom att man icke var bunden blott vid perioden af vår-safningen, utan lika väl kunde begagna den sednare saftiden. eller fastmer olika tider af sommaren, emedan han sett det lyckas i alla fall, till och med att de unga plantorna, åtminstone på talarens hemort (som hade ett fuktigt klimat med mycket regn), under samma år som de varit planterade sköto nya skott). För öfrigt talade man om svedjande, som af en talare högt fördömdes, men af den. talare vi här egentligen åberopade i någon mån försvara: des, nemligen icke i stort till sädesskörd, utan för att bortrödja mossan från den punkt, der man vill så skogsfrön. Det borde då, menade talaren, ske med stor försigtighet, då marken icke var fullt torr och då man med hopsamladt ris afsvedde blott sjelfva mossan, så att sådd derefter kunde göras med framgång. Att freda skogssådda fält genom stängning ansågs allmänt gå an endast på de ställen der man hade ringa vidder att öfverse, äfvensom nära belägna, men att sådant vore temligen fåfängt vid motsatta förhållanden, emedan man, till och med åberopande erfarenheter, försäkrade att vallhjon och andra upprefvo stängseln för att förskaffa kreaturen ett bättre bete derinom än på sjelfva utmarken. I afseende på kolning omnämndes visserligen kolningssättet på Harz såsom något afvikande från värt, men en talare, (såsom: det syntes med mycken erfarenhet i ämnet) förmenade att hufvudsaken för oss vore att få degamla kända mes toderna väl utförda; så att man dels icke hade beting om arbetet, hvarigenom alltid operationen da och skedde med slarfaktighet. till skada för frodulfen såväl i afseende på mängd som godhet. Härvid anmärktes om oregelbundna. otäta, sura och kalla milbottnar, för häftig upp stickning, hvaraf följde hastigare och starkare förbränning af den del som skulle gifva tillräcklig hetta för att genom. de utvecklade gasernas värme göra en afdistillering af kol vedens hufvud massa och såmedelst beverka kolningen, men nu i dess ställe uppdrifver hettan starkare så att kolen bli lösa, 0. s. v, Ått man reser in illa qvistad ved; hvarigenom afstånder mellan stockarne bli för stora; att stockarne dragas för mycket nedtill, (hvarigenom. milans mätning.— om också midtpå veden. — lemnar större famntal, och således ett,högre .beting för. Kolningen) — att genom-påskyndandeten mila som .behöfde.t. ex. 24 dygn afverkas.på t.ex. 16; att, när denvanses färdig man ur huse utkallas för att rifva och släcka — genom kolens dränkning med vatten o. 8. v. Om alla dessa skador undvekos; förmenade tålåven; skulle våra gamla kolningsmetoder kunna lemna både goda kol och i behörig mängd. En annan talare omnämnde likväl värdet af sådan kolning som nu i utlandet förekom, der man genom varsam kolning:med: styrd och stigande temperatur först uttog och tillväratog terpentin, dernäst en förträfflig gul tjära, hyilka produkter vid vår vanliga kolninz gingo förl!orade. Talaren föreslog att tillställa.en sådan kolning genom att inleda tillräckligt upphettad koloxidgas genom veden. Om torf föreföll en icke lång, men högst intressant diskussion. Också förevisadesen ritning äfvensom en: modell: af.en torfskäringsmaskin. hvars kostnad uppgafs till mindre än 300 rdr, och hvars ändamålsenlighet vitsordades. Af de två metoder som omnämndes vara brukliga för torfvens rengöring föredrogs den på våta vägen, hvarefter denfint söndermalna massan slogs till form af tegel — vare sig för hand eller i maskin — hvarefter de formade styckena borde utsättas i torklador. I afseende på mekanikens framsteg och dessas inverkan på den svenska jernhandteringen anförde en talare — och upplyste med titningar — hurt mycken kraft man kan bespara vid våra vanliga stångjernsbruk genom utvexling (förmedelst remgång) från hammarhjulet.. Ritningen var lämpad efter ett vattenfall om 30 fot, och framställde ett öfverfalls vattenhjul om 24 fots diameter, med remtrissorna för utvexlingen. den ena på vattenhjulet, den andra. .på hammarhjulsstocken den förra (om vi rit erinra oss om 17, den andra om 67, fot, den sednaresedermera reducerad till 5 fot) hvarvid tillräcklig både-hastighet.och kraft erhölls, såsom praktiken visade; ty ritningen var tagen efter det verkställda. Besparingen af vattenkraften, således af: vattnets åtgång, blef sådan att man derefter kunde smida dubbelt med samma tillgång, hvaraf således följde att de flesta hittills anlagda bruk aldrig behöfde stå: för vattenbrist. En jemförelse. mellan gagneligheten af.användning utaf. presspumpar och. sugpumpar, jemförda med hvarandra, utföll så att man tillerkände. hvardera särskilda: fördelar ; men tillika uppvisades. här, (af samma.talaressonv konstruerat tt VR KR pr ER EAS a lr J na ) h en skulle här vilja tillägga att) der man har K tillgånge på frö, man: kan aftoggaen-skarpt a don cå att dow formerar