som de understödt ett dylikt falsarium. Stadsfiskal Kock företedde härefter ett bref från Hoffstedt ställdt till en viss friherre (om brefemottagaren sjelf var låntagare, eller förmyndare för någon kadett, som hos Hoffstedt skuldsatt sig, upplystes icke). Brefvet upplästes och innehöll, att guvernören vid krigsakademien genom åberopande af en förordning utaf 1749, hvilken förbjuder att låna åt kadetter mot revers el ler på annat sätt låta dem skuldsätta sig, visserligen sökte befria kadetterna från all betalningsskyldighet samt att guvernören bjudit Hoffs:edt ackord för hans 1 brefvet omnämnda fordran. Derpå ernade Hoffstedt likväl ej ingå, utan upp manade han den person, till hvilken brefvet var stäldt att rangera så, att antingen låntagaren sjelf eller löftesmännen fullgjorde sina skyldigheter, i motsatt fall hotade han med rättegång samt skandaler i tidningarne genom att ställa dem till ansvar derföre att de, utan att vara myndiga, ändå tecknat denna garanti under förbindelserna, hvarigenom de gjort sig skyldiga till bedrägeri. Hoflakejen Lindgren, åberopad såsom vittne af stadsfiskal Kock, för att höras öfver den omständigheten, huruvida han sett Hoffstedt innehafva en så beskaffad katalog som den ofvan omnämnda. fick härefter företräda och aflägga vittneseden Lindgren som uppgaf sig hafva känt Hoftstedt två år, berättade att han förliden sommar (tiden kunde han ej närmare angifva) sett Hoffstedt innehafva en kadettkatalog, och ville vittnet erinra sig att Hoffstedt vid förevisande deraf yttrat: Jag begagnar den här för att? sekom de äro myndiga. På fråga om vittnet hade hört Hoffstedt fälla något yttrande i syfte, att han skulle med stöd af katalogen nödgat någon att skrifva ordet tmyndig, som ej var det, svarade vittnet, att något sådant hade han ej hört, men ville erinra sig att Hoffstedt ytterligare sagt: Jag måste ha ordet myndig — det är ett band på dem, och de göra sig skyldiga till bedrägeri. Tillfrågad om katalogen varit gammal, sade sig vittnet vilja minnas, att Hoffstedt yttrat att det var årets katalog. Stadsfiskalen Kock begärde att få den frågan till Hoffstedt framställd, om han ej redan 1859 af en namngifven kadett mottagit en katalog. Detta förnekade Hoffstedt. Han kände visserligen till namnet, men hade ej haft några lånetransaktio ner med nämnde kadett. För öfri t bestred Hoffstedt Lindgrens vittnesmål samt de öfriga vittnenas utsago, såvidt den syftade derhän, att han skulle nödgat någon att teckna ordet myndig un der namnet. Hoffstedt begärde att få inlemna en genstämning å kadetterna, hvilket af stads fiskal Kock bestreds, enär ingen af dem här vore part. Vid föregående rättegångstillfälle hade Hoffstedt anfört jäf mot de två kad trädde såsom vittnen, hvilket kändes, enär han då icke var i tillfälle att styrka sin uppgift att han med dem hade rättegång. Han företedde derföre nu ett diariibevis från hofrätten af innehåll att han för annan skuld icke allenast lagsökt den i nu ifrågavarande mål såsom låntagare inblandade kadetten, utan äfven vittnena, som å denna förbindelse äfven tecknat sig som borgesmän, hvilket lagsökningsmål för närvarande ännu berodde af hofrättens pröfning. Han hade visserligen icke sjelf lagsökt kadetterna i åberopade målet i eget nawn, utan begagnat materialförvaltaren Lamberg såsom ombud. Skuldsedeln vore dock hans egendom och hade Lamberg nu frånträdt sitt uppdrag, hvarom Hoffstedt i hofrätten gjort anmälan vid diariibevisets uttagande. För att få detta förhållande ytterligare styrkt, nemligen att den skuldsedel, för hvilken lagsökning nu egt rum, vore Hoffstedts tillhörighet, begärde Hoffstedt att få snickaremästaren Pettersson och nämnde Lamberg i saken hörde. Något hinder för densednares vittnesmål ansåg Hoffstedt ej kunna förefinnas, då Lamberg lemnat bevis derå, att han frånträdt ombudsmannaskapet. Stadsfiskal Kock bestred detta yrkande. Derjemte inlemnade Hoffstedt en längre skriftg förklaring, hvari han fullföljde jäfvet mot de båda kadetter som vittnat, dels på den grund, att de uti nu omstämde transaktion såsom borgensmän gjort ett med låntagaren, för hvilken de hos Hofistedt ännu fortfarande häftade i borgen för omkring 7000 rdr, till följd hvaraf de af målets utgång kunde vänta sig nytta eller skada, så mycket hellre som de, under full vetskap om låntagarens omyndighetstillstånd, vitsordat en falsk uppgift och beffämjat penningtransaktionen till Hoffstedts skada. Han vore således den här bedragne. Under sådäna förhållanden kunde Hoffstedt ej fatta guvernörens nu vidtagna åt gärd annorlunda än som ett mindre hedrande försök att, på grund af en hundraårig gammal örfattning, befria kadetterna från förbindelser som de iklädt sig samt göra dem qvitt sina skuller hos Hoftstedt. Af alla dessa skäl yrkade Hoffstedt att de båda vittnena såsom jälviga måtte anses. Parterna fingo härefter afträda, och förklarade rätten för dem åter inkallade, att Hoffstedts be gäran om; Lambergs och Petterssons hörande ej kunde bifallas, mot hvilket beslut Hoffistedt anmälde missnöje, hvilket han hänvisades att i sammanhang med hufvudsaken fullfölja. Stadsfiskal Kock öfverlemnade härefter målet till domstolens pröfning, åberopande sina i stämningen framställda yrkanden. Hoffstedt åter begärde lagars uppskof med målet för att efter tagen del af protokollernå med slutförklaring inkomma, hvilket hr Kock ansåg öfverflödigt. Efter öfverför juste afkunnade rätten det utslag, att målet för justering af dagens protokoll uppsköts till instundande onsdag, vid hvilket tillfälle rätten ville sig yttra öfver det af Hoffstedt äskade uppskofvet. . Af denna rättegång har i öfrigt framgått, att Hoffstedt legat i vidsträckta transaktioner med kadetter under en-längre tid. Våldsamt slagsmål mellan pojkar. Förliden lördag förevar å rådhusrättens 3:dje afdelning ransakning angående ett mellan några pojkar uppkommet slagsmål i huset n:r 16 v Södermanlandsgatan sistlidne 13 April, hvarvid 14-hige gossen Alexis Ferdinand Dahlström blef så illa misshandlad af tvenne större och äldre ossar, bröderna Oscar Robert och Lars Fredrik Isson, att han i sanslöst tillstånd måste uppbäras i sina föräldrars bostad i nämnde hus. Gossen Dahlström, som uppgaf sig till följd at våldet hafva legat till sängs :trenne veckor, berättade om anledningen till slagsmålet, att han och en annan kamrat å gården till huset roat sig med att singla slant; hvarunder de kommit i gräl. Dervid hade bröderna Olsson tillkommit, och hade Oscar Robert först tilldelat Dahlström ett slag öfver ansigtet med en kedia som han haft i handen, hvarpå han i portgången till huset kullkastat Dahlström, slagit och trampat honom på bröstet, under det Lars Fredrik hållit den misshandlades händer och tilltäppt hans mun. Dahlström hade derefter afsvimmat. Lyckligtvis lärer intet mehn för framtiden vara att befara af det honom öfverg våld, enär enligt läkarebetyg, aflemnadt till ten, vid undersökning af gossen Dahlsröms b ingen sjuklig förändring till följd af misshanlen uppstått. Hörd öfver angilvelsen, förklarade Oscar Olsson att Dahlström först oqvädat och kastat smuts i ansigtet på honom, hvarföre Oscar Olsson gifvit Dab!ström ett slag med den förenämnda kedjan. Deröfver uppretad hade VE RN RT Tt Am nll of,e: soc