Aftonbladet – 24 maj 1862, sida 3

MIXAR el ifllaliltct PIC ÄMTAR TA VMA DLYCKTL Had Utllallad så skola dock säkerligen de flesta beundra för fattarens moraliska mod och låta tiden utvisi om han träffat det rätta, eller om svenskt lust spel är en omöjlighet. Stockholm den 16 April 1862. Senez. Denna insända uppsats skulle kunna gr anledning till hela afhandlingar öfver de äm nen, som deri beröras. Vi nöja oss tillsvi dare med att bifoga några korta anmärk ningar. Jemret öfver kritiken är lika gammalt son publiciteten. Man återfinner det upprepad ! nästan samma form under de mest olik: tidskiften och förhållanden och i alla län der, fastän den jemrande alltid inbillar sig att det är någonting för hans tid och hans land egendomligt samt att det under före. gående tider, som alltid visa sig i en vis: genom afståndet åstadkommen förgyllning varit helt annorlunda. Orsaken är helt en kelt den, att de fall, då publiciteten har b. fall och loford att bortgifva, då den till och med tilltvingar talangen ett rättvist erkän. sande, då den helt och hållet skapar renom. måer, aldrig ihågkommeas, emedan de hvilka det gäller anse det såsom en så naturlig sak, en så enkel och nödvändig följd af de ras egna förtjenster, att det ieke lönar mö dan att erinras. Hvarje anmärkning dere mot som göres, äfven den mest befogade och opartiska och den humanast framstälda. blir icke glömd af den som deraf känner sig träffad, utan blir nästan alltid af denne ansedd såsom innebärande en viss portion orättvisa, och föranleder då att han uppstämmer jeremiader öfver pressens — och om saken rörer en litterär eller konstnärlis produktion — öfver kritikens dåliga beskaffenhet. Man tröstar sig sjelf öfver ogillandet och anmärkningarne genom att nedsätta anmärkare i allmänhet, liksom en person skulle vilja förtaga det obehagliga intrycke: hos sig sjelf och allmänheten af en dom. som förefaller honom orättvis, icke genom ett närmare skärskådande af sjelfva domen. utan dymedelst att han fore ut emot domare i allmänhet och framställde dem såsom okunniga och samvetslösa stackare. I ett dylikt skrän öfver kritiken — som väl bör skiljas från förnuftig antikritik och berättigad op position emot alla godtyckligheter — har alltid ett antal personer instämt, som hörna till den litterära afdelningen af slägtet tgrinare, och hvilka i Jitterärt hänseende ha samma mission som deras själsförvandter på det politiska och sociala området, att nem ligen, under det de sjelfva icke lägga två strån i kors för att bidraga till att fram kalla någonting bättre, hämle åt allt hvad som försökes för att faktiskt åvägabringa nigonting, och som ha de mest superlativa och obestämda pretentioner på allt och alla, utom på sig sjelfva. Det onekligen ett i I sätt att jäfva all kritik, såsom insändarer gör, då han inrangerar de kriticerande i tre klasser. Ha de grundligare litterär bildning. å äro de öfvermogna och förstenadei e tiska systemer, så att de icke kunna rättvist skärskåda hvad som icke tillfullo kan inpas sas i dessa; äro de deremot mera avtodidakter, då äro de omogna och utan rätt och talan; skulle de deremot sjelfva ha försökt sig i dramatiskt författarskap elle konstnärskap, då äro de visserligen enligt ins:s tanke kompetente att yttra sig, men deremot partiska, och man kan icke i ringaste mån förutsätta någon oväld och san ningskärlek hos dem. All kritik blir sålun da bristfällig och orättvis, ett oting. Hvilket var det som skulle bevisas. En enda verklig och pålitlig kritiker fin nes, enligt insändarens tanke, och det är teaterpubliken. Med all aktning för den kritiken, som utan tvifvel har sin betydelse. så är densamma dock alltför varierande, omotiverad, nyckfull och ofta beroende på en mängd tillfälliga och underordnade omständigheter, att kunna utgöra en verklig konstsmakens apellationsdomstol. Huru ofta lioner man icke en teaterpublik i handling uttala det omdömet ö:ver den dramatiska konstens största mästermerk, att de icke förtjena alt ses, under det vid samma tid de mest eländiga och underhaltiga mach verk faktiskt röna det bifall, som ligger i fulla hus. Det finnes stycken, der man kan iga åt en teaterpublik, att tillfälle finnes t se någonting verkligt skönt, någonting som kan betraktas såsom ett sannt och helojutet konstverk och att det vore bådesynd och skam, om det skulle bli tomt hus, och hverest en sådan framställning nästan skulle vara tillräcklig att åvägabringa det tomma. buset, men hvar st deremot blotta under ttelsen att det lärer vara svårt attkomma. med på den eller den representationen, all alla biljetter för längesedan äro försålda, eller att det lärer vara någonting kur eller skandalöst dermed förenadt, är tillräckigt alt drifva en stor del af publiken att köpa biljetter till mångdubbla priser, som inder sådana förhållanden med nöje kunna erläggas, för alt ee det största drafvel i verlden. . Mången torde erinra sig, huru för några ir sedan ett verkligt dramatiskt missfoster safs å K. teatern, hvilket af publiken mot.ogs med det mest stormande bifall och förattarens framropande, men som då publiken sedermera något närmare redogjorde för och malyserade dess innehåll, fann man det vara omöjligt att en enda gång till försöka gifva letsamma. Om vi skola vara fullt uppriktiga, så har örfattaren till Smädeskritvaren, fö ulla hus, som nämde stycke gifvit, i sta rummet att tacka d som visslingar och andra d lalen, som detta framkallade, ;ogelse för många att komma till teatern, sh den orena källa från hvilken man ar og att denna opinionsyttring utgick måste velt naturligt framkalla opposition, hvilken. ög grad beqvämt