Aftonbladet – 24 maj 1862, sida 2

de unionella sympatier, hvilka ännu kunna finnas fördolda i södern, samt framförallt att sätta sig i förbindelse med de många personer, hvilkas tillvaro äfventyras och hvilkas egendom är förstörd.? År det väl troligt, att södern kommer äfven i yltersta nödfall att ge vika? För närvarande kunna vi ej påstå detta vara fallet. Omkastningar i åsigter äro visserligen ganska vanliga inom de nordamerikanska staterna, så val de södra som de norra, och kunna sålunda gäcka hvarje europeisk spådomskonst. Men så vidt vi kunna se förefinnes nu ingen utsigt till en dylik omastning. Vi kunna icke tänka oss en kongress med en underkufoad minoritet, stor till antal, envis i åsigter, besluten att göra all rege.ing omöjlig. Andan i hela federalförfattningen antager och fordrar, såsom ofta har blitvit visadt, en frivillig förening; detta utgör sjelfva dess väsende. Det visserligen svårt att uppgöra vilkoren för en skilsmässa, men det är ännu svårare att kunna — åtminstone är det så ör oss — tänka sig möjligheten af en återförening. Om norden ville uppgifva eröfringen af Golfstaterna, om den blott ville bibehålla Missigsij pigränen, på hvars vestra sida slafvarne äro jemförelsevis få till antalet, om den ville intränga slafveriet emellan nämnde flod och hafvet — då kunde man ha någon utsigt till elt slut på kriget. Slafveriet måste då dö ut, emedan dess område strängt begränsades och det visat sig att nytt land är nödigt dess kostsamma fortsättande. Södern och aorden kunde då bestå tillsammans, välicke på någon vänskaplig fot, men under förhållanden, mindre kinkiga och betänkliga än dem, under hvilka England och Skottland lefde tillsammans i århundraden.?