Aftonbladet – 20 maj 1862, sida 2

mänhet äro något längre, än i de andra länderna, i Norge deremot är rekrytskolan för infanteriet särdeles kort. Jemför man likväl armåernas verkliga tjenstetid under fanorna, så har den Danska, der tjenstetiden i garnison utan afbrott varar 15—25 månader, ett obestridligt företräde. BSoldaten får tillfälle att vänja sig vid diciplinen och noggrant utbildas i alla tjenstens delar, samt inkallas dessutom flera år derefter uni der några veckor för att uppfriska minnet af hvad han lärt. I Svenska armån sysselsättes den värfvade soldaten törhända för mycket vid vaktgöring och handräckning; den indelte får blott sällan deltaga i en garnisonskommeni dering; men som han under vistandet på j roten står i ständig beröring med, och lärer känna sitt befäl, så uppehålles dock en god disciplin, i hvilket hänseende den Svenska armen kan jemföras med hvilken annan armå som helst. Afven ersättes inom Svenska armen mången brist gencm den märkvärdiga naturliga fallenhet nationen har för krigaryrket, och hvarom man kan göra sig öfvertygad vid beväringsöfningarne, der ynglingarne med beundransvärd lättset fatta hvad som skall inläras. Derjemte uppstår i indelta armån, der hvarje man tjenstgör, så länge han förmår uthärda: krigarlifvets besvärligheter, en viss helsosam konfinnvitet och tradition, som alltid kommer att saknas i konskriberade armåer, der allting beständigt måste nybildas. I Danmark och Norge finnes aldrig några veteraner, utan krigen måste utföras med ynglingar, som ännu stå qvari eller nyss lemnat rekrytskolan; af allt det manskap, som 1548 —1850 stridde i Danska armån och -utbildades till goda soldater, kan förmodligen blott en högst ringa del vid ett blifvande krig disponer I Norska armån visa sig förhållandena minst fördelaktige, ty der är öfningstid och tjenstetid under fanorne samma sak. Äfven de värfvade kunna blott egna ringa tid åt tjensten, emedan de tillfölje af den otillräckliga aflöningen i främsta rummet måste sysselsätta sig med näringsomsorger. Vid infanteriet, d. v. s. vid hufvudvapnet, är derjemte rekrytskolan oproportionerligt kort ; knappast det alldra nödvändigaste för sammanhanget kan medhinnas. Följden är, att Nor-ka armån i många fall saknar den behöfliga stadgan och sammanhåällningen ; soldaten hvarken känner sitt yrke eller hyser något intresse för detsamma; ej heller hinner han fatta förtroende till sitt befäl, med hvilket han blott sällan, och då allenast på kort tid, är tillsammans. Norska armån är i sjelfva verket en miis, som ser ut som en stående arm, men saknar milisens vanliga egenskap att vara stor. Den naturliga fallenheten för yrket, som i Sverge ersätter så mycket, är sällsynt. Dessutom har armen 1 Norge ännu ej kumnat blifva, om man så får uttrycka sig, populär. De fleste anse såväl den, som hela värnepligten för en besvärlig börda, hvilken man blott ogerna fördrager. Norrmännen hafva ej behöft frukta den öfverhängande faran, såsom Sverge i afseende på Ryssand, och Danmark i afseende på Tyskland. Ej heller hatva de några stora krigiska minnen att bevara som svenskarne, eller behöfva hysa någon tacksamhet mot armen för räddningen från en hotande undergång, som, danskarne efter 1848. . Storthinget har äfven hittills mot norska armåen visat en kanhända nog längt drifven njugghet och sparsamhet, hvilken.naturligtvis verkat föga uppmuntrande på dem som egnat sig åt krigaryrket. Lyckligtvis hafva dock på sednare tider några patriotiska, fördomsfria och skickliga militärer uppträdt, hvilka eftertryckligt framhållit den nuvarande militärorganisationens brister samt yrkat på sådane förbättringar, att norska armån på ett värdigt sätt må kunna uppträda bredvid brödrarikenas. Man hart. ex. bland annat dels föreslagit de värfvade truppernas indragning eller omorganisering till stamtrupp, deis de nationales inkommendering till garnisonstjenst under eit halft år, hvilket enligt grundlagen är tillåtet. Och man vill äfven veta, att dessa framställningar funnit många lyssnande öron, så att nästkommande storthing lärer komma att vidtaga åtgärder, som sätter Norge i stånd att villfullo uppfylla sina förpligtelser i afseende på förbundsförsvaret. Skulle man nu vilja försöka ett jemförande slutomdöme öfver de trenne i:rmåernas beskaffenhet, så torde den svenska armån i afseende på sammansättningen stå lrämst med doca hlandnino at vnoreae och